Hur var den s k tidsandan i Knutby och Uppsala 1999 – 2004?,

Del 37.

Del I. När vi försöker förstå eller förklara komplexa händelser bakåt i tiden – det kan ibland vara endast på några års avstånd eller så kan det röra sig om betydande tidsperioder – kan vi ibland komma in på begreppet tidsandan. Detta är ett rätt komplicerat – för att inte säga ganska diffust begrepp – som vi kan använda oss av för att kanske förenkla ett historiskt faktum. Ofta kan olika människor lägga olika värde i ett sådant begrepp.

Begreppet kan också vara ett hjälpmedel för oss - att vi med dagens analys och kunskap om gårdagens verklighet – kanske kan förstå vad som hände en gång tidigare i historien. Jag skall applicera begreppet Tidsandan på tre olika händelser som ligger från närmare 60 år tillbaka i tiden, till händelser i slutet av 60-talet och i mitten av 70-talet till 1984 och åren framåt.

Två av händelserna utspelades i Sverige och en i gamla Väst-Tyskland. Vi skall undersöka om vi kan lära oss något av de gångna årens tidsanda för att förstå händelser i vår närhet, i Knutby och Uppsala 1999 och 2004.

Jag har nyligen läst följande fyra böcker:

1. Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget. av Tomas Bresky. Ordfront.(2008)

2. Ulrike Meinhof – en biografi. av Jutta Ditfurth Albert Bonniers Förlag. (2008).

3. Döden är en man. Styckmordet, myterna, efterspelet. av Per Lindeberg. Fischer & Co. (2008)

4. Catrine och rättvisan. Av Hanna Olsson. Carlssons bokförlag 1990, nyutgåva 2005.

De ovan nämnda titlarna är fyra ovanligt starka böcker. Döden är en man – en pocket utgåva på nätta 640 sidor – är en av de främst undersökande reportage jag någonsin läst och den förändrade helt min bild på det s k styckmordet. Som bekant utspelar sig den boken inom den rättsmedicinska världen, en värld – och ett antal personer - som jag själv känner till. Jag skall i dessa reflektioner främst uppehålla mig vid de rättegångar som skildras i alla fyra böckerna.

Brev från Monica Berg, 14 okt 2008

Del 36.

Skrivet av: monicaberg skrivet 14 Oktober 2008 kl. 17:51:45

Ulf!

Jag ringde dig, men måste ha noterat fel e-postadress. Kan du skicka den till mig; monicas.epost... Jag förstår inte Elin Blank. Varför avstå från att redogöra för Helénes förgiftning därför att det skulle bli för många expertvittnen? Är detta en orsak till att inte hela bilden - och rättvisa - skipas?

Naturligtvis har Helénes föräldrar all rätt att få reda på hur Heléne dog, framför allt eftersom nuläget antyder att det antingen handlade om olycksfall eller självmord, medan INGENTING tyder på att det handlade om något annat än mord. Olycksfall? Fånigt. 

Skulle Heléne först förgifta sig själv och sedan falla mot badkarskranen i en underlig vinkel - därför att hon varit klumpig och haft otur? Trams. Självmord. Ja, det må jag säga var ett sofistikerat självmord isf. Att först ta livet av sig genom att intravenöst, analt eller rektalt förgifta sig själv - och sedan falla mot en badkarskran på ett orealistiskt sätt. Det måste finnas enklare sätt att ta livet av sig. 

Jag vill gärna få kontakt med dig. Helénes dödsfall bör utredas på nytt, och den som mördat henne bör dömas för brottet. Om inte annat så för hennes anhörigas skull; föräldrar, barn och syskon. Mejla mig

Brev till Åklagare Elin Blank, Tingsrätten Uppsala, den 27 sept 2004.

Del 35.

Utdrag ur brevet: 

” Förutom den allmänna kunskapen om DXP som står att läsa om i boken*, finns det också inslag om preparatets mycket stora giftighet, bl a på sid 14. Under rubriken Rättsmedicinska forskning, artikel II - ”The prevalence…” finns några av våra forskningsresultat redovisade. Där framgår att den terapeutiska bredden, dvs inom de värden en normalbrukare bör finnas, är mellan 0.05 mikrogram/gram och 0.75 mikrogram/gram.” (* Boken som jag refererar till är vår populärvetenskapliga sammanställning av vår forskning: Dödsfall genom bruk och missbruk av värktabletter ” Ulf och Birgitta Jonasson i samarbete med Rättsmedicinalverket – (RMV-rapport 1999:1)) 

” Om jag förstår rätt fick Fossmos första hustru i sig rätt många tabletter, Dexofen. Var inte det rättsmedicinska värdet mer än 2 mikrogram/gram?

En ung kvinna – som sannolikt inte är van vid dessa tabletter – borde inte ha en koncentration i blodet av DXP på mer än högst 0.5 mikrogram/gram. Hon var uppenbarligen mycket ovan vid tabletterna, som ju inte ens var förskrivna på henne utan på Helge Fossmo. Hon kan alltså ha haft tre-fyra gånger normalvärdet i blodet vid dödsfallet. Jag tror att detta kan få en viss betydelse i rättegången när Du framför åklagarens synpunkter, speciellt när Ni diskuterar att Helge Fossmo raderade i obduktionsprotokollet/dödsorsaksintyget”.

”Om Du vill använda något av våra resultat om DXP i förhandlingarna, kan det vara bra att veta att dessa resultat finns publicerade i några vetenskapliga artiklar och två doktorsavhandlingar. Om Du så önskar kan jag briefa Dig personligen eller sammanfatta de 10-11 årens forskning på en halv A-4”

Kommentar: Detta brev skrevs alltså innan jag fick kännedom om att det inte fanns några tablettrester i Helénes magsäck vid dödsfallet. Det var den 28 april 2005 som jag fick den uppgiften. Något svar på brevet fick jag inte av åklagaren 

PM av Birgitta Jonasson, skrivet för Rättsmedicinalverket

Del 34

I vårt arkiv har jag funnit två intressanta handlingar, dels det PM som Birgitta Jonasson skrev på uppdrag av Rättsmedicinalverket i september 1999 efter det att ett par våra artiklar publicerats – se 23.1 och 23.2 – dels en kopia av det brev som jag skrev till åklagaren Elin Blank om Dextropropoxifen (DXP) den 27 september 2004 – då hovrättsförhandlingarna nyligen satts igång. 

PM angående klassifikation av dödssätt vid självförvållad död, med särskild betoning på dödlig förgiftning. Av Birgitta Jonasson, leg psykolog, leg psykoterapeut med specialkompetens i diagnostik och behandling, doktorand på rättsmedicinska institutionen i Uppsala. På uppdrag av Rättsmedicinalverket, sept 1999.( här i kort sammanfattning) PM:et bestod av tre frågeställningar:

1. Har man på de olika instituten uttalade kriterier för när ett förgiftningsfall ska bedömas som självmord respektive olycksfall? I vilka fall väljer man klassificeringen ”oklart”? Finns någon systematiserad rutin vid undersökningen av den avlidnes intentioner? Hur ser den i sådana fall ut?

2. Hur skall man få till stånd en mer enhetlig bedömning mellan de olika distrikten och de enskilda läkarna?

3. Vilka hinder finns för närvarande för att en gemensam rutin ska kunna implementeras? 

Sammanfattning: Det finns flera skäl till att klassificeringen av dödssätt vi där förgiftning görs säkrare:

• De anhöriga drabbas hårt av dödsfallet, och det är angelägenhet att en så utförlig utredning som möjligt - runt den dödes avsikter finns - görs, som stryker rättsläkarens bedömning, framförallt vid suicid.

• Det är viktigt, att det så långt det är möjligt, framkommer om olyckshändelse eller suicid förelegat och att detta inte döljs i klassificeringen ”oklart”.

• Koden ”oklart” bör endast användas, när man trots utredning fortfarande inte kan avgöra om intention att dö förelegat. Risken är annars att klassifikation blir urvattnad och dess användning blir ett uttryck för tids-och resursbrist snarare än en brist på möjlig information.

• Suicidklassificering bär inte vara avhängig lokala skillnader eller den enskilde läkarens preferens för endera av klassifikationerna.

• Preventivt kliniskt arbete vilar på tillförsikt suicidstatistik, då suicidforskning ofta har statistiken som faktabas i större studier. Såväl under-som överrapportering av suicid och olycksfall, gör det svårt att göra prediktioner om olika slags gruppers behov av förebyggande insatser. 

Nya rutiner: Det finns många tänkbara lösningar på ett och samma problem. Utgångspunkten för den aktuella diskussionen är att en förändring av rådande rutiner ska ge större överenskommelse, när det gäller bedömning av dödssättet vid framför allt förgiftning.

Som framgår av ovan förda resonemang är det av stor vikt att frå-gan tas upp till ordentlig diskussion och att instituten tillsammans kommer fram till rutiner som är smidiga samtidigt som de säkrar kvaliteten, när det gäller klassificering av dödssätt vid förgiftning. PS. Jag har skannat av rapporten och sänt den till berörd polis och åklagare i Uppsala.

Jag tackar The Saint och Rob för deras synpunkter:

Del 33.

1. Genusperspektiv. 

Det var allmänt känt under 90-talet - enligt min uppfattning - att det inom de sex rättsläkarstationerna rådde olika "kulturer". Lite förenklat uttryckt kan det sägas ha varit en "manlig " respektive en "kvinnlig" kultur" - en "tuffare" och en "mjukare". Med dagens terminologi skulle vi kunna säga att vissa bedömningar gjordes - utan att genusperspektivet beaktades.

Det ovan skrivna är alltså mina egna bedömningar, efter att ha tillbringat mina forskarstudier (1994 - 2001) på Rättsmedicinska Institutionen/Rättsläkarstationen i Uppsala. Under de nämnda åren träffade jag de flesta rättsläkarna vid flera tillfällen. Jag besökte varje enhet minst två gånger och mötte flertalet läkare vid dessa besök och vid läkarstämmorna och på konferenser. Att rättsläkarna gjorde olika bedömningar under årens lopp var helt klart.

De artiklar som vi skrev i frågan -23.2 och 23.3 - väckte stor uppmärksamhet hos Rättsmedicinalverket (RMV). Detta innebar att Birgitta Jonasson - leg psykolog och leg psykoterapeut - fick RMV:s uppdrag att göra en utredning som utmynnade i förslag om hur rättsläkarnas bedömningar av dödssättet skulle bedömas av ett antal gemensamma kriterier.

Detta innebar därefter att rättsläkarna fick dessa gemensamma kriterier att arbete efter - och en säkrare bedömning av dödssättet blev ett faktum. Jag skulle tro, att om en liknande studie gjordes idag, skulle skillnaderna inte alls vara lika stora i bedömningarna de olika rättsläkarna eller rättsläkarstationerna emellan. Sedan 1999 har - såvitt jag kan minnas - samtliga chefer bytts ut, de har gått i pension och en ny generation rättsläkare har tagit över. 

Sammantaget tror jag att genusperspektivet skulle beaktas om det aktuella fallet - obduktionen av Heléne Fossmo - hade skett idag - och inte 1999, eller vid rättegångarna 2004.

2. Att förändra gärningsbeskrivningen. 

Framstående jurister har påpekat detta, att en förändrad gärningsbeskrivning i hovrätten skulle kunna ha gett ett annat utfall. Det nämnda exemplet i Stockholm år 2005 visade att hovrätten dömde annorlunda än tingsrätten.

Enkelt uttryckt kunde varken tingsrätten eller hovrätten ta ställning till en annan gärningsbeskrivning än den som åklagarna lagt fram: Helge Fossmo har den 18 dec 1999 i Knutby, Uppsala kommun, berövat sin hustru Heléne Fossmo livet genom att med våld tillfoga henne brott på skallbenet med åtföljande blödningar till hjärnhinnorna och i hjärnan.

En ny gärningsbeskrivning borde innehålla uppgifter om dextropropoxifenets (DXP:s) påverkan av dödsfallet. I samband med detta vill jag också - än engång - påpeka den stora miss som polisen och åklagarna gjorde sig skyldiga till före och under rättegångarna, de presenterade visserligen skriftliga bevis från professorerna Johan Ahlner och Rune Dahlqvist i stället för att kalla in dem till rättegångarna. Johan Ahlner är den främste experten inom rättskemisten i landet och Rune Dahlqvist är ledande farmakologisk och toxikologisk expert. De har stora övergripande kunskaper om läkemedel, deras kunskaper är alltså övergripande.

För att tala om sin sjuka moder, kan jag påpeka att det var Birgitta Jonasson och jag som hade och alltjämt har de mera djupgående kunskaperna om DXP:s förekomst inom rättsmedicinska material under perioden 1992 - 1999, då det var vi som svarade för den aktuella forskningen. Detta har jag även påpekat för både polis och åklagare.

3."Inspiration". 

Jag kan mycket väl förstå de som menar att detta är ett "stolpskott", men även om så vore tror jag att det i längden kan ha sin betydelse. Jag har lärt mig av polisen, av böcker jag läst - inte minst av Håkan Nesser - och filmer jag sett att det är av största vikt för lösande av ett brott att redan från första början - dvs så snart det är möjligt, efter att ett brott har begåtts - ta vara på spår och tankar, tidiga tankar. Ofta kan delar av lösningen finnas där. 

När tråden om Knutby påbörjades i Flaskback redan den 13 jan 2004, var det två inlägg - Saruman, inlägg 6, och Son of Sodom, inlägg 10 - som fick mig att haja till. Båda dessa inlägg refererade till saker de sett på Discovery och Crime Night - där 26-åringen - dvs Helge Fossmo - nämndes.

Som jag tidigare berättat kunde jag härleda båda program som de två refererade till - i boken "The official Forensic Files Casebook". Det ena programmet gällde alltså hur den amerikanske pastorn William Githrie - Dr Bob kallad - dömdes för att ha mördat sin hustru.

Programmet sänder dock något år senare, men mordet blev omskrivet redan tidigare. Den lokala tidningen skrev om mordet och den kristna tidningen Maranata Christian Journal berättade den 11 december om "Pastor från Syd Dakota anklagas för mord". Som The Saint påpekar var tillgängligheten till/och vanan vid nätet år 1999 inte så omfattande, inte för de flesta kanske, men ex jag själv var tidigt ute och letade inom mina ämnen, bl a forskning, politik, litteratur och musik.

Det är ju också rätt känt - såvitt jag vet - att många i Knutby, redan tidigt var intresserade av internet och var tidigt ute. HF kan ju ha haft en viss fallenhet och intresse för internet. Han lär ju också ha varit intresserad av vissa andra sidor - typ. Stolpskott eller inte, nog är det rätt märkliga likheter mellan de två pastorerna, deras brott, deras fruar, deras sätt att ta död på sina kvinnor, deras val att använda receptförskrivna läkemedel, deras intressen för andra kvinnor - förutom sina fruar, deras önskan att mycket snart " sopa bort" alla minnen av de döda kvinnorna.

Att de båda försöker dölja sina brott, att de blir avslöjade som lögnare gör ju inte saken bättre. Att de två herrarna dessutom är tämligen lika varandra är naturligtvis en tillfällighet - men vilken 

tillfällighet. En tillfällighet är ingen tillfällighet - två eller fler tillfälligheter - kan betyda något.

4. Resning till nackdel för Helge. 

Som jag har nämnt tidigare - och som andra också påpekat - tycktes det inte ha varit något enkelt "inte skyldig" som domstolarna slog fast. Det var sannerligen många tveksamheter som tingsrätten påpekade, vi får nästan en känsla av att det kanske hade kunnat sluta i en fällande dom också här.

Juridik har inte alltid med sanningen att göra, juridik är fråga om att kunna bevisa något. Och om bevisningen inte är 100 procentig blir det ingen fällande dom. Men om nya omständigheter kommer i dagen bör polis och åklagarna arbeta för att skaffa mer och nya fakta - och en resning till nackdel för Helge Fossmo borde kunna vara möjlig.

Sammanfattningsvis: 

Jag hoppas att denna - kanske lite långrandiga text - skall kunna vara en fördjupning av det som jag tidigare lagt fram och det som The Saint och Rob kommenterade. Jag tror att det är mycket viktigt att vi tar tillfället att diskutera det jag har rapporterat. Det är av stor betydelse att det som jag nu skrivit nagelfars av så många som möjligt - det är genom grundliga och kritiska analyser som vi kan komma sanningen närmare. 

Mail från Justitiekanslern

Del 32

Mejl till Justitiekanslern Datum Dnr 2008-09-23 6033-08-21

Till Ulf Jonasson, ulf.jonasson@wtnord.se

Ditt mejl till Justitiekanslern

Du har i ett mejl till Justitiekanslern den 18 september 2008 ställt frågan huruvida genusperspektiv kan anläggas i ett visst brottmål och om Högsta domstolen skulle kunna bevilja resning i målet under tillämpning av genusperspektivet. Högsta domstolen prövar en fråga om resning efter skriftlig ansökan enligt vad som närmare anges i 58 kap. rättegångsbalken. Dina frågor är intressanta, men de föranleder ingen åtgärd hos Justitiekanslern; se den bifogade informationen om Justitiekanslerns tillsynsverksamhet, särskilt punkterna 2 och 3. 

Avslutningsvis kan nämnas att Justitiekanslern har för avsikt att under två års tid genomföra en utredning av vissa rättssäkerhetsfrågor, varvid bl.a. resningsinstitutet kommer att granskas.

Med vänlig hälsning

Judit Farago Gontier 

"Mycket underligheter"

Del 31.

Jag har läst igenom alla dina undersökningar om Heléne Fossmos död och DXP, etc. och kan nog säga att de flesta av oss veteraner som skriver här och på (f.d.) Knutbytråden på Flashback helt håller med dina slutsatser om att Heléne Fossmo inte dog en naturlig död (genom en olyckshändelse). Denna insikt har vi haft sedan länge.

Man kan väl också säga att det var ytterst nära att Helge blev fälld för det mordet, trots att man missade DXP-problematiken. Enligt min mening klarade sig Helge undan genom att man fäste för mycket vikt vid fel experter i rättegången. Om man får till stånd en resningsansökan, där man även tar hänsyn till DXP-problematiken, så kan det sannolikt bli en ändrad utgång. Samtidigt vill jag (kanske till skillnad från dig) dock poängtera, att många av oss (jag tror mig kunna tala för ett flertal av oss veteraner), också har kommit fram till slutsatsen att det inte är Helge ensam, som varit inblandad i Helénes död i badkaret.

Det har under de gångna åren kommit fram så mycket underligheter, som stärker detta antagande. T.ex.

1. Evelinas ändrade vittnesmål

2. SaFrs förvirrade vittnesmål

3. Den snabba rengöringen av badrummet (av PeGe, m.fl.) efter att Helénes kropp kommit bort därifrån

4. Åsas beröm av Evelina i en predikan ”Hon har pallat så mycket….”

5. Användandet av begreppet ”hemgång” för än den ene, än den andre i församlingen, som var förhärskande i församlingen under denna tid (och kanske är fortfarande), som gjorde att alla var inställda på att de alla mycket snart skulle ”gå hem”.

6. Att Heléne (och andra) vid denna tid var utsatt för press från Åsas sida, ”tukt”, för att hon inte anpassade sig till Åsas idéer (hon ”böjde sig” inte) och att hennes (Helénes) död därför förmodligen var något som en del inte var direkt överraskade över. Det låg så att säga i luften och när det inträffade, var det något som samtidigt styrkte vad Åsa redan tidigare sagt, ”profeterat” om. Den som "tjänar" på detta är förstås Åsa, hennes anseende som profetissa stärks.

Som sagt, att Helge på ett eller annat sätt varit inblandad eller i alla fall medveten om vad som skulle hända, det är högst sannolikt. Han var ju faktiskt i huset, men med tanke på alla som sprang i huset den dagen, trots ”magsjuka”, verklig eller påhittad, samt ovanstående underligheter (listan är säkert inte fullständig), gör att man inte kan utesluta att det finns flera gärningsmän bakom Helénes död. Jag går inte i detalj in på ovanstående punkter, men de har diskuterats länge i den f.d. Knutbytråden på FB.