Under de gånga åren har det skrivits tusen- och åter tusentals artiklar i såväl svensk som utländsk press om vad som hände i Knutby. Det har producerats radio och TV- inslag som vore händelserna en av senare års världshändelser – vilket det på många sätt har varit. I ren amerikansk tradition har också Knutby-händelserna resulterat i ett antal böcker och speciella TV-program. Fler böcker är på väg, fler undersökande TV-reportage har också annonserats och en spelfilm är också aktuell. De allra mesta av ovanstående har riktat fokus på mordet en januarikväll 2004.
Jag har alltså - av skilda skäl - intresserat mig främst för
var som inträffade en fredagskväll i den Fossmoska villan i Gränstaholm i
Knutby då tre barns mor Heléne – som också var hustru till pastor Helge Fossmo
– dog i ett badkar.
Knutby Sanningen och
nåden av Jan Nordling, Hallgren & Fallgren 2004. Jan Nordling är
reporter på TV4 i Uppland och han bevakade Knutby från första dagen, då menas
alltså den dag då Alexandra mördades, den 10 jan 2004, via förundersökningarna
och slutligen den första rättegången – i tingsrätten. Han ägnar ett helt
kapitel åt Heléne: ”Pastorns första hustru dör”. Han tar också upp att Heléne
fått in sig en hög dos dextropropoxifen, och skriver (sid 77);
- Medicinen hon fått i sig var av den typ som tidigare var
ordinerad Helge Fossmo. Han hade fått Dexofen (som innehåller substansen
dextropropoxifen) mot rygg-och huvudvärk. Det står här tydligen klart att
polisen förbisett den toxiska dosen av ”det morfinliknande preparatet”.
- Vi visste om
förgiftningen men trodde helt enkelt att slaget i huvudet orsakats av en
olyckshändelse, enligt rapporten var det ju slaget som ledde till döden. Det
var först i ljuset av mordet i januari 2004 som misstankarna väcktes om att det
även 1999 kunde ha rört sig om ett mord, säger Bertil Olsson idag (2004) chef
för Uppsalapolisens tekniska rotel. Han menade också att det var svårt för
polis och rättsläkare att föreställa sig att det kunde vara ett mord.
- Olyckan var inte en ”normal” olycka. Men det fanns inget
tydligt motiv och pastorns berättelse verkade rimligt även om det inte är
vanligt att unga friska människor ramlar och slår ihjäl sig i badkaret. Jan
Norling skriver också:
- Omgivningen tyckte att det verkade underligt att
pastor Fossmo strax efter dödsfallet, före begravningen, gjorde sig av med alla
Helénes tillhörigheter. På Rimbo Second Hand fick man ta emot såväl kläder som
en del möbler och krukväxter som varit hennes. Sovrummet rustades upp med nya
tapeter och ny dubbelsäng. Vid årsskiftet 1999/2000 lades utredningen ner,
församlingsmedlemmarna och Heléne föräldrar lät sig nöjas med förklaringen att
dödsfallet var en följd av en olyckshändelse.
- Pastorn stod höjd över alla
misstankar. Hans karriär som pastor fortsatte. Jan Norling tar naturligtvis upp
den mycket spektakulära händelsen att Helge Fossmo hade manipulerat med den
kopia av dödsorsaksintyget som han visade för Helénes föräldrar. Genom att
skanna in dokumentet i sin dator och sedan redigera det kunde han skriva ut en
förfalskad kopia av intyget. Där stod ingenting om någon toxisk dos av ett
morfinliknande preparat. Helge Fossmo visste naturligtvis att Heléns mamma
Inger var sjuksköterska och hon skulle ha reagerat starkt om hon sett att
dottern haft ämnet dextropropoxifen i kroppen vid dödsfallet. Dokumentet
hittade i pastorna dator efter husrannsakan. Den manipulerade dödsorsaksintyget
var också ett av skälen att polisen återupptog förundersökningen kring Helénes
dödsfall.
Himmel och helvete.
Mord i Knutby av Terese
Cristiansson, Bokförlaget DN, 2004. Om Expressen-journalisten Terese
Cristiansson berättas bl a att hon fått en unik inblick i Knutby församlingen
att som ende journalist delta i Knutby Filadelfias träningsskola. Hon ställer i
sin bok frågor som:
- Hur kunde en kristen miljö tillåta att en ung, djupt
religiös kvinna blev en kallhamrad mördare?
- Varför såg ingen pastor Helge
Fossmos manipulativa drag?
- Vem bär ansvaret – Sara Svenson, Helge Fossmo eller den
tillåtande miljön i Knutby? Hon tar upp Heléne när hon presenterar åtalet mot
Helge Fossmo:
- 1. Mord
(Fossmo). Gärning: Helge Fossmo har den 18 december 1999 i Knutby, Uppsala
kommun, berövat sin hustru Heléne Fossmo livet genom att med våld tillfoga
henne brott på skallbenet med åtföljande blödningar i anslutning till
hjärnhinnorna och i hjärnan.
Vad som är viktigt i hennes berättelse är konstaterandet att
det är först nu – 2004 då polisen återupptar förundersökningen - som ” Polisen
upptäcker också att den toxiska dosen av dextropropoxifen som Heléne Fossmo
enligt obduktionsprotokollet hade i kroppen när hon dog, är ett ämne som finns
i det smärtstillande läkemedlet Dexofen. Helge Fossmo hade fått Dexofen
utskrivet till sig själv kort före dödsfallet. Misstankarna ökar när polisen
får veta att Helge Fossmo tagit bort uppgiften om dosen dextropropoxifen när han
visat obduktionsprotokollet för Heléne Fossmos föräldrar. Olyckliga
omständigheter, hävdar Helge Fossmo” (sid 25). Den 21 december 1999 görs en
utvidgad rättsmedicinsk undersökning av Heléne Fossmo.
Efter att ha sammanfattningsvis ha redogjort för
obduktionsprotokollet skriver Terese Cristiansson:
- Efter utlåtandet avskriver
polisen Heléne Fossmos död som en olyckshändelse, hon har stått i badkaret,
ramlat, slagit i tinningen och dött av skadorna. Varför hon hade nattlinnet på
sig när hon hittades och hur den toxiska dosen av dextropropoxifen hade
uppkommit gick man aldrig vidare med, eftersom den akuta dödsorsaken var slaget
mot huvudet.
Pastorerna i Knutby.
En autentisk kriminalroman av Mårten Nilsson, Succéförlaget abc, 2005 Mårten
Nilsson följde Knutby-dramat som reporter på Sveriges Radio. I hans bok får
Heléne det största utrymmet av de här fyra nämnda böckerna. En intressant
reflektion är att han skriver, ”Helge Fossmo själv uppvisade en rad sjukdomssymtom
under året” (dvs 1999). I januari fick han diabetes och tvingades ta
insulininjektioner.
Under hösten var han vid flera tillfällen inlagds vid
Akademiska sjukhuset för kräkningar och svår huvudvärk. (se mera avsnittet
Helge Fossmos sjukjournal). Heléne avled alltså den 18 december och Helge
Fossmo uttryckte att han ville ha en snabb begravning och satte datumet till
den 29 dec. Helénes föräldrar blev inte tillfrågade om sina önskemål, och
Helénes tvillingbror hade önskat vara med och bära kistan. Det fick han inte,
istället bars kistan av för såväl brodern som för föräldrarna av sex okända
män. Vid den efterföljande minnesstunden i Knutbygården fick Helénes pappa –
Ingvar – närmast tvinga sig till utrymme för ett tal.
Den 13 januari 2000 skrev polisen ett brev till Helge
Fossmo:
- Helge.
Åberopande vårt samtal översänds kopia på
utlåtandets från rättsmedicinsk obduktion avseende Din hustru Heléne. Som
framgår är dödsorsaken fastställd och då ingen misstanke om brott föreligger
avslutas ärendet hos polismyndigheten i Uppsala län som tillför handlingarna
arkivet under ovan diarienummer.
Med vänliga hälsningar"
Kort därefter flyttar Alexandra in hos Helge Fossmo. Även
Mårten Nilsson tar upp det manipulerade dödsorsaksintyget. Då polisen gick
igenom datorn i Fossmos arbetsrum upptäcktes att både det inskannade originalet
och den redigerade versionen fanns kvar. Man kunde också utläsa att
förfalskningen utförts natten mot 8 april 2000, inskanningen påbörjades 01.15
och bearbetningen 02.55.
Inte bara Knutby.
Drömmen om det fullkomliga av Göran Bergstrand, Natur och kultur, 2007
Författaren till denna bok Göran Bergstrand är en udda figur i detta
sammanhang. Han är inte journalist utan präst och leg psykoterapeut. Han
föreläser om tro, etik och livsfrågor och har gett ut flera böcker, bl a ”En
själasörjares dilemma” om Yngsjömörderskan. I Knutbyboken han tar utgångspunkt
i;
- Hur kan en pastor
bli mördare? Hur kan en kvinna som beskrivs som ovanligt ren i tron intala sig
att Gud kräver att hon skall mörda? Om Heléne skriver han (sid 32-33)
- År 1999 inträffade en händelse i församlingen som åstadkom
förvånansvärt svaga reaktioner i församlingen.
- Hennes död var våldsam. Men den verkade inte väcka några
starka känslor. Både Helge Fossmo och Åsa Waldau framhöll att man inte skulle
sörja länge. Det var själviskt att ägna sig åt att sörja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar