Möte med Kenneth Ågren

Del 11. 

Det var sommaren 2005 – efter det att jag fått reda på att inga tablettrester av DXP fanns i Helénes magsäck vid obduktionen - som jag började fördjupa mig i frågeställningen huruvida Helge Fossmo kunde misstänkas för att ha dödat sin första hustru med värktabletter.

Det sades att det gick rykten hos polisen att Heléne skulle kunna ha förgiftats vaginal eller rektalt med de aktuella värktabletterna – dextropropoxifen - ingen kunde dock säga hur detta eventuellt skulle kunna ha gått till. Som vanligt, då det gällde att skaffa ny kunskap, surfade jag runt på nätet.

Jag fick det bl a bekräftat att det i äldre kulturer inte var helt ovanligt att kvinnor – exempelvis vaginalt – för männen kunde det vara rektalt eller via lavemang - använde alla möjliga slags droger för att nå en kraftiga och mera omedelbara berusningar. Sannolikt var användarna också medvetna om att de använde sig av ytterst farlig/livsfarliga metoder för att uppnå sin berusning.

Jag talade också med ett par framstående rättsmedicinska/rättkemiska experter – bl a professor Kari Ormstad, tidigare chef för rättsläkarstationen i Stockholm, numera professor i Oslo – som jag kände rätt väl efter mina många år inom rättsmedicinen. Jag hade också kontakt med professor Rune Dahlqvist, Umeå, som är en av vårt lands ledande farmakologer. Och mina funderingar förstärktes.

Under senare delen av juli 2005 kontaktade jag Kenneth Ågren, som jag inte kände sedan tidigare, men jag visste att han var den främste polisen i samband med Knutby-fallet – Alexandra - som nu kändes som Knutby-fallen – Alexandra och Heléne. Vårt första personliga möte ägde rum 28 juli på den nya polisstationen i Uppsala. Jag möttes av ett större intresse för mina funderingar än vad jag vågat drömma om. Det kändes som att det var en mycket god personkemi oss emellan. Den halvtimme som jag trodde att mitt besök skulle bli slutade först efter två timmar. Det var främst de rättsmedicinska funderingarna som jag berättade om, och hur vår mångåriga forskning hade sett ut och vilka resultat forskningen hade gett, inte bara i Sverige utan också utomlands.

En av mina käpphästar inom forskningen har varit att försöka föra ut de torra akademiska resultaten till s k vanliga människor. Man brukar också kalla det att tillämpa den tredje uppgiften, dvs universitetens tredje uppgift. De första uppgifterna för ett universitet är att utbilda och forska, den tredje uppgiften är att samhället skall få ta del av de akademiska resultaten.

Jag kände mig mycket stimulerad av att tala med Kenneth Å, som också hade vänligheten att låna mig det mesta av den omfattande polisutredningen – och mina kunskaper fördjupades en hel del av detta.

Efter vårt möte samlade jag nytt material på ett mer konstruktivt sätt, som en förberedelse till en föreläsning med overhead material – jag riktade in mig på att så småningom träffa de två åklagarna och informera dem om bl a de rättsmedicinska resultaten. Vi hade under hösten 2005 inte så mycket kontakt främst beroende på att vi flyttade med allt vad det innebär, men i början av 2006 – 8 februari – blev jag inbjuden till Uppsala för att träffa de båda åklagarna – Elin Blank och Anne Sjöblom – och även Kenneth.