Utslag i två domstolar - tingsrätt och hovrätt

7 . Uppsala Tingsrätts dom 30 juli 2004 och Svea Hovrätts dom 12 nov 2004. I såväl tingsrättens dom – den 30 juni 2004 – som Svea hovrätts – den 12 nov 2004 – frikändes Helge Fossmo från att ha mördat sin första hustru Heléne Fossmo den 18 dec 1999. Tingsrätten skriver: - Vid en samlad bedömning kan det inte anses bortom rimligt tvivel styrkt att Helge Fossmo på sätt som åklagaren påstått dödat Heléne Fossmo. Åtalet skall därför i denna del ogillas. I åklagarens gärningsbeskrivning står:

Helge Fossmo har den 18 dec 1999 i Knutby, Uppsala kommun, berövat sin hustru Heléne Fossmo livet genom att med våld tillfoga henne brott på skallbenet med åtföljande blödningar i anslutning till hjärnhinnorna och i hjärnan. Helge Fossmo fälldes som bekant – i båda instanserna – till livstids fängelse bl a för anstiftan till mord på sin dåvarande hustru Alexandra Fossmo, ett mord som Sara Svensson utförde, samt försök till anstiftan till mord i två fall. Det anses – bland såväl jurister som media och en intresserad allmänhet - att tingsrättens dom är både välskriven och pedagogisk.

På 2,5 A-4-sidor förs ett resonemang om Helge Fossmos skuld eller inte skuld vad gäller åtalet gällande Heléne. Redan i första stycket tar tingsrätten upp att åtalet mot Helge Fossmo bygger på en indiciekedja bestående av vittnesiakttagelse och hur han agerat:

 -Även om det inte förekommit några omedelbara iakttagelser av dödsfallet kan sådan bevisning leda till fällande dom mot bakgrund av vad som förekommit – bl a Helge Fossmos egna upplevelser – är bortom rimligt tvivel styrkt att Helge Fossmo begått den åtalade gärningen. 

I skrivningen påtalar tingsrätten gång på gång sin tveksamhet till mycket av Helge Fossmos agerande. Ord/meningar som; -”det märkliga” – ”mycket besvärande omständigheter” – ”högst anmärkningsvärt” – ”förvånande” – ”svårförklarligt ”- ”är likaså anmärkningsvärt” – ”lika anmärkningsvärt är hans åtgärd att manipulera obduktionsutlåtandet” – skvallrar om stor tveksamhet hos domstolen om skuldfrågan. 

Vad som uppenbarligen får pendeln att svänga över – dvs att inte fälla Helge Fossmo för mord på Heléne – är de rättsmedicinska och ortopediska resonemangen och vittnesmålen. Att Heléne Fossmo avled av skall skadorna anser domstolen klarlagt och att ”hon vid dödsfallet var avsevärt påverkad av dextropropoxifen men troligen handlingskapabel ” konstaterades. Att de många sakkunniga varit helt oense om uppkomsten av skadan för att domstolen inte kan anses det vara bortom rimligt tvivel styrkt att Helge Fossmo på så sätt som åklagaren påstått dödat Heléne.

Den övergripande analysen i domsluten saknas – trots att domen i sig är välskriven – och i den mån analysen finns, tycks det mig att de inblandade går in från ”fel dörr” – fel utgångspunkt från grunden. I domslutet diskuteras främst huruvida slaget mot Helén Fossmos huvud varit uppsåtligt eller inte, huruvida det var en olycka eller inte. Detta ensidiga sett att resonera utesluter i stort sett hänsynstagande till vad jag menar är pudeln s k kärna. Polis och åklagare band sig tidigt i rättsprocessen till det rättsmedicinska och ortopediska frågeställningarna – som fjärmade sig från varandra ju längre rättsprövningen fortsatte. 

Man borde – enligt min och många andras bestämda uppfattning – ha prioriterat de rättskemiska slutsatserna, där två av landets ledande experter – professorerna Johan Ahlner och Rune Dahlqvist - hade i stort sett en helt enig syn på problemet. Domstolen nämnde – uppenbarligen utan att ta hänsyn till de rättskemiska experterna om preparatets farlighet. Men man förstod i grunden inte vikten av det rättskemiska resonemanget.