Juridik är en mycket komplicerad vetenskap/sysselsättning
och det är sannerligen inte lätt för oss vanliga att begripa oss på det hela.
På något sätt är det inte fråga om vad som rätt eller fel, det är fråga om vad
åklagaren kan bevisa, och som rätten sedan skall acceptera. Under rättegången
var detta åklagarens gärningsbeskrivning:
- - Helge Fossmo har den 18 dec 1999 i Knutby,
Uppsala kommun, berövat sin hustru Heléne Fossmo livet genom att med våld
tillfoga henne brott på skallbenet med åtföljande blödningar i anslutning till
hjärnhinnorna och i hjärnan.
Såvitt jag förstod av rättegångshandlingarna, var det alltså
huruvida brottet på skallbenet hade tillfogats med våld eller inte som åtalat
gällde. Det var alltså det som tingsrätten i första hand skulle ta ställning
till. Om så är, skulle inte rätten bedöma/behöva ta ställning till om den
mycket höga dosen dextropropoxifen i Heléns blod varit en primär dödsorsak –
tillsammans med brottet på skallbenet. Eftersom den frågan/påståendet inte var
formulerat var det inte rättens uppgift att ha en uppfattning.
När åklagarna - i tingsrätten - inte fick gehör för den
första gärningsprofilen - borde de ha lärt av detta och förändrat denna profil
inför förhandlingarna i hovrätten. Det finns exempel på att utgången av svåra
brottsmål har förändrats i den högre instansen efter det att åklagaren ändrat
gärningsbeskrivningen.
Vi är nog många som minns hur den 29 årige Marcus Gabrielsen
i maj 2005 misshandlades till döds på Kungsgatan i Stockholm. Tre unga män
åtalades. Utan att gå in för mycket på detta mål, jag vill bara belysa en princip.
Till mångas bestörtning fälldes ingen av de tre åtalade för mord i tingsrätten.
Tingsrätten dömde en av de tre för grov misshandel till fängelse i ett år, en
annan dömdes för misshandel av offrets kamrat medan den tredje åtalade gick
fri.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar