Möte med Kenneth Ågren

Del 11. 

Det var sommaren 2005 – efter det att jag fått reda på att inga tablettrester av DXP fanns i Helénes magsäck vid obduktionen - som jag började fördjupa mig i frågeställningen huruvida Helge Fossmo kunde misstänkas för att ha dödat sin första hustru med värktabletter.

Det sades att det gick rykten hos polisen att Heléne skulle kunna ha förgiftats vaginal eller rektalt med de aktuella värktabletterna – dextropropoxifen - ingen kunde dock säga hur detta eventuellt skulle kunna ha gått till. Som vanligt, då det gällde att skaffa ny kunskap, surfade jag runt på nätet.

Jag fick det bl a bekräftat att det i äldre kulturer inte var helt ovanligt att kvinnor – exempelvis vaginalt – för männen kunde det vara rektalt eller via lavemang - använde alla möjliga slags droger för att nå en kraftiga och mera omedelbara berusningar. Sannolikt var användarna också medvetna om att de använde sig av ytterst farlig/livsfarliga metoder för att uppnå sin berusning.

Jag talade också med ett par framstående rättsmedicinska/rättkemiska experter – bl a professor Kari Ormstad, tidigare chef för rättsläkarstationen i Stockholm, numera professor i Oslo – som jag kände rätt väl efter mina många år inom rättsmedicinen. Jag hade också kontakt med professor Rune Dahlqvist, Umeå, som är en av vårt lands ledande farmakologer. Och mina funderingar förstärktes.

Under senare delen av juli 2005 kontaktade jag Kenneth Ågren, som jag inte kände sedan tidigare, men jag visste att han var den främste polisen i samband med Knutby-fallet – Alexandra - som nu kändes som Knutby-fallen – Alexandra och Heléne. Vårt första personliga möte ägde rum 28 juli på den nya polisstationen i Uppsala. Jag möttes av ett större intresse för mina funderingar än vad jag vågat drömma om. Det kändes som att det var en mycket god personkemi oss emellan. Den halvtimme som jag trodde att mitt besök skulle bli slutade först efter två timmar. Det var främst de rättsmedicinska funderingarna som jag berättade om, och hur vår mångåriga forskning hade sett ut och vilka resultat forskningen hade gett, inte bara i Sverige utan också utomlands.

En av mina käpphästar inom forskningen har varit att försöka föra ut de torra akademiska resultaten till s k vanliga människor. Man brukar också kalla det att tillämpa den tredje uppgiften, dvs universitetens tredje uppgift. De första uppgifterna för ett universitet är att utbilda och forska, den tredje uppgiften är att samhället skall få ta del av de akademiska resultaten.

Jag kände mig mycket stimulerad av att tala med Kenneth Å, som också hade vänligheten att låna mig det mesta av den omfattande polisutredningen – och mina kunskaper fördjupades en hel del av detta.

Efter vårt möte samlade jag nytt material på ett mer konstruktivt sätt, som en förberedelse till en föreläsning med overhead material – jag riktade in mig på att så småningom träffa de två åklagarna och informera dem om bl a de rättsmedicinska resultaten. Vi hade under hösten 2005 inte så mycket kontakt främst beroende på att vi flyttade med allt vad det innebär, men i början av 2006 – 8 februari – blev jag inbjuden till Uppsala för att träffa de båda åklagarna – Elin Blank och Anne Sjöblom – och även Kenneth. 

Böcker om Knutby......

Del 10. 

Under de gånga åren har det skrivits tusen- och åter tusentals artiklar i såväl svensk som utländsk press om vad som hände i Knutby. Det har producerats radio och TV- inslag som vore händelserna en av senare års världshändelser – vilket det på många sätt har varit. I ren amerikansk tradition har också Knutby-händelserna resulterat i ett antal böcker och speciella TV-program. Fler böcker är på väg, fler undersökande TV-reportage har också annonserats och en spelfilm är också aktuell. De allra mesta av ovanstående har riktat fokus på mordet en januarikväll 2004.

Jag har alltså - av skilda skäl - intresserat mig främst för var som inträffade en fredagskväll i den Fossmoska villan i Gränstaholm i Knutby då tre barns mor Heléne – som också var hustru till pastor Helge Fossmo – dog i ett badkar.

Knutby Sanningen och nåden av Jan Nordling, Hallgren & Fallgren 2004. Jan Nordling är reporter på TV4 i Uppland och han bevakade Knutby från första dagen, då menas alltså den dag då Alexandra mördades, den 10 jan 2004, via förundersökningarna och slutligen den första rättegången – i tingsrätten. Han ägnar ett helt kapitel åt Heléne: ”Pastorns första hustru dör”. Han tar också upp att Heléne fått in sig en hög dos dextropropoxifen, och skriver (sid 77);

- Medicinen hon fått i sig var av den typ som tidigare var ordinerad Helge Fossmo. Han hade fått Dexofen (som innehåller substansen dextropropoxifen) mot rygg-och huvudvärk. Det står här tydligen klart att polisen förbisett den toxiska dosen av ”det morfinliknande preparatet”.

 - Vi visste om förgiftningen men trodde helt enkelt att slaget i huvudet orsakats av en olyckshändelse, enligt rapporten var det ju slaget som ledde till döden. Det var först i ljuset av mordet i januari 2004 som misstankarna väcktes om att det även 1999 kunde ha rört sig om ett mord, säger Bertil Olsson idag (2004) chef för Uppsalapolisens tekniska rotel. Han menade också att det var svårt för polis och rättsläkare att föreställa sig att det kunde vara ett mord.

- Olyckan var inte en ”normal” olycka. Men det fanns inget tydligt motiv och pastorns berättelse verkade rimligt även om det inte är vanligt att unga friska människor ramlar och slår ihjäl sig i badkaret. Jan Norling skriver också: 

- Omgivningen tyckte att det verkade underligt att pastor Fossmo strax efter dödsfallet, före begravningen, gjorde sig av med alla Helénes tillhörigheter. På Rimbo Second Hand fick man ta emot såväl kläder som en del möbler och krukväxter som varit hennes. Sovrummet rustades upp med nya tapeter och ny dubbelsäng. Vid årsskiftet 1999/2000 lades utredningen ner, församlingsmedlemmarna och Heléne föräldrar lät sig nöjas med förklaringen att dödsfallet var en följd av en olyckshändelse. 

- Pastorn stod höjd över alla misstankar. Hans karriär som pastor fortsatte. Jan Norling tar naturligtvis upp den mycket spektakulära händelsen att Helge Fossmo hade manipulerat med den kopia av dödsorsaksintyget som han visade för Helénes föräldrar. Genom att skanna in dokumentet i sin dator och sedan redigera det kunde han skriva ut en förfalskad kopia av intyget. Där stod ingenting om någon toxisk dos av ett morfinliknande preparat. Helge Fossmo visste naturligtvis att Heléns mamma Inger var sjuksköterska och hon skulle ha reagerat starkt om hon sett att dottern haft ämnet dextropropoxifen i kroppen vid dödsfallet. Dokumentet hittade i pastorna dator efter husrannsakan. Den manipulerade dödsorsaksintyget var också ett av skälen att polisen återupptog förundersökningen kring Helénes dödsfall.

Himmel och helvete. Mord i Knutby av Terese Cristiansson, Bokförlaget DN, 2004. Om Expressen-journalisten Terese Cristiansson berättas bl a att hon fått en unik inblick i Knutby församlingen att som ende journalist delta i Knutby Filadelfias träningsskola. Hon ställer i sin bok frågor som:

- Hur kunde en kristen miljö tillåta att en ung, djupt religiös kvinna blev en kallhamrad mördare? 

- Varför såg ingen pastor Helge Fossmos manipulativa drag?

- Vem bär ansvaret – Sara Svenson, Helge Fossmo eller den tillåtande miljön i Knutby? Hon tar upp Heléne när hon presenterar åtalet mot Helge Fossmo:

- 1. Mord (Fossmo). Gärning: Helge Fossmo har den 18 december 1999 i Knutby, Uppsala kommun, berövat sin hustru Heléne Fossmo livet genom att med våld tillfoga henne brott på skallbenet med åtföljande blödningar i anslutning till hjärnhinnorna och i hjärnan.

Vad som är viktigt i hennes berättelse är konstaterandet att det är först nu – 2004 då polisen återupptar förundersökningen - som ” Polisen upptäcker också att den toxiska dosen av dextropropoxifen som Heléne Fossmo enligt obduktionsprotokollet hade i kroppen när hon dog, är ett ämne som finns i det smärtstillande läkemedlet Dexofen. Helge Fossmo hade fått Dexofen utskrivet till sig själv kort före dödsfallet. Misstankarna ökar när polisen får veta att Helge Fossmo tagit bort uppgiften om dosen dextropropoxifen när han visat obduktionsprotokollet för Heléne Fossmos föräldrar. Olyckliga omständigheter, hävdar Helge Fossmo” (sid 25). Den 21 december 1999 görs en utvidgad rättsmedicinsk undersökning av Heléne Fossmo.

Efter att ha sammanfattningsvis ha redogjort för obduktionsprotokollet skriver Terese Cristiansson: 

- Efter utlåtandet avskriver polisen Heléne Fossmos död som en olyckshändelse, hon har stått i badkaret, ramlat, slagit i tinningen och dött av skadorna. Varför hon hade nattlinnet på sig när hon hittades och hur den toxiska dosen av dextropropoxifen hade uppkommit gick man aldrig vidare med, eftersom den akuta dödsorsaken var slaget mot huvudet.

Pastorerna i Knutby. En autentisk kriminalroman av Mårten Nilsson, Succéförlaget abc, 2005 Mårten Nilsson följde Knutby-dramat som reporter på Sveriges Radio. I hans bok får Heléne det största utrymmet av de här fyra nämnda böckerna. En intressant reflektion är att han skriver, ”Helge Fossmo själv uppvisade en rad sjukdomssymtom under året” (dvs 1999). I januari fick han diabetes och tvingades ta insulininjektioner.

Under hösten var han vid flera tillfällen inlagds vid Akademiska sjukhuset för kräkningar och svår huvudvärk. (se mera avsnittet Helge Fossmos sjukjournal). Heléne avled alltså den 18 december och Helge Fossmo uttryckte att han ville ha en snabb begravning och satte datumet till den 29 dec. Helénes föräldrar blev inte tillfrågade om sina önskemål, och Helénes tvillingbror hade önskat vara med och bära kistan. Det fick han inte, istället bars kistan av för såväl brodern som för föräldrarna av sex okända män. Vid den efterföljande minnesstunden i Knutbygården fick Helénes pappa – Ingvar – närmast tvinga sig till utrymme för ett tal.

Den 13 januari 2000 skrev polisen ett brev till Helge Fossmo:

- Helge. 

Åberopande vårt samtal översänds kopia på utlåtandets från rättsmedicinsk obduktion avseende Din hustru Heléne. Som framgår är dödsorsaken fastställd och då ingen misstanke om brott föreligger avslutas ärendet hos polismyndigheten i Uppsala län som tillför handlingarna arkivet under ovan diarienummer. 

Med vänliga hälsningar"

Kort därefter flyttar Alexandra in hos Helge Fossmo. Även Mårten Nilsson tar upp det manipulerade dödsorsaksintyget. Då polisen gick igenom datorn i Fossmos arbetsrum upptäcktes att både det inskannade originalet och den redigerade versionen fanns kvar. Man kunde också utläsa att förfalskningen utförts natten mot 8 april 2000, inskanningen påbörjades 01.15 och bearbetningen 02.55.

Inte bara Knutby. Drömmen om det fullkomliga av Göran Bergstrand, Natur och kultur, 2007 Författaren till denna bok Göran Bergstrand är en udda figur i detta sammanhang. Han är inte journalist utan präst och leg psykoterapeut. Han föreläser om tro, etik och livsfrågor och har gett ut flera böcker, bl a ”En själasörjares dilemma” om Yngsjömörderskan. I Knutbyboken han tar utgångspunkt i;

 - Hur kan en pastor bli mördare? Hur kan en kvinna som beskrivs som ovanligt ren i tron intala sig att Gud kräver att hon skall mörda? Om Heléne skriver han (sid 32-33)

- År 1999 inträffade en händelse i församlingen som åstadkom förvånansvärt svaga reaktioner i församlingen. 

- Hennes död var våldsam. Men den verkade inte väcka några starka känslor. Både Helge Fossmo och Åsa Waldau framhöll att man inte skulle sörja länge. Det var själviskt att ägna sig åt att sörja. 

Helge Fossmos hemsida

9. 

Man kan tycka vad man vill om att en livstidsdömd person skall kunna sätta upp en hemsida på nätet - och kommunicera med världen utanför, genom en webmaster - men icke desto mindre hände det. Helge Fossmo använde sin manipulativa sida och fick – som vanligt – sin vilja igenom. http://www.fossmo.se/ Hemsidan pryds av ett uppdaterat – jag höll på att skriva stylat - porträtt av Helge Fossmo – taget av en Samir Soudah/Magazine Caféfoto.

På Wikipedia presenteras Magazine Cafe som Sveriges största modetidning för män. Den första frågan till Helge Fossmo var;

- Är det som predikas i Knutby FFS verkligen teologi? Och frågan dateras till 4 april 2006. Ett hundratals frågor finns och dessa har fått svar. Att döma av frågornas rubrik handlar tre av frågorna om Heléne:

1. Alexandra och Heléne, den 22 juni 2006

2. Helénes syn på ”Kristi brud”, den 11 juli 2006

3. Framtid med Sara, Heléns tabletter, den 18 juli 2006 I det senaste svaret på sin hemsida refererade till mig och vad jag anser om hur Dextropropoxifen kan ha bidragit till hans hustrus död. http://www.fossmo.se/svar/060718-Tina.html

Fråga av sign Tina:

- Och en kort fråga kring Helénes död. Heléne hade inga tablettrester i magen eller tarmarna, vilket betyder att hon måste antingen ha intagit den toxiska dosen av dina värktabletter analt eller vaginalt. Eller löst upp dem i vätska och druckit giftblandningen. Är det inte ett lite väl krångligt sätt att ta värktabletter på, oavsett om man tänkt ta sitt liv eller inte? Vilka är dina funderingar kring denna inte helt obetydelselösa detalj?

Svar av Helge Fossmo:

- Jo, det låter onekligen som ett krångligt sätt att ta värktabletter. Jag hade ärligt talat inte fattat denna inte så oväsentliga detalj, förrän jag fick ta del av ett pressmeddelande av doktor Ulf Jonasson om detta i början av april i år. Informationen gjorde mig dessvärre inte ett dugg klokare, utan snarare tvärtom.

- Jag kan inte finna någon vettig förklaring till detta, oavsett om man förutsätter att Heléne gjort det själv eller (kanske ännu mindre) om någon annan skulle ha orsakat medicinintaget. Naturligtvis har jag funderingar omkring detta, men eftersom det blir rena spekulationer - utan svar - tillför det nog inte mycket att jag "tänker högt" här.

- Som jag skrivit tidigare i något svar på frågor omkring Helénes död tvivlar jag på att vi kommer att få svar på de oklarheter som finns. Såvida det inte finns någon som känner till något som han/hon hittills inte har berättat. Jag beklagar att du inte får ett mer givande svar än så här, men jag vet helt enkelt inte.

Den 23 september 2006 publicerades följande på Helge Fossmos hemsida:

- Med anledning av polisens pågående utredning gör jag ett uppehåll i besvarandet av frågor. Det innebär tyvärr att du som skickat frågor den sista tiden kommer att få vänta längre än vanligt på att svar publiceras. Jag återkommer med klargöranden och svar på eventuella frågor när det inte riskerar att störa pågående utredning. 

- Jag hoppas på förståelse för detta och ber dig som har frågor att ha tålamod och vänta tills det är möjligt för mig att åter besvara dem. Från hjärtat tack till alla er som på olika sätt har uttryckt stöd och uppmuntran! Den omsorg, förståelse och förlåtelse jag mötts av har varit långt mer än jag hade förväntat (och förtjänat), och betyder väldigt mycket. Tack än en gång! 

Vänligen, /helge. Efter den dagen torde inget nytt ha lagts ut på Helge Fossmos hemsida.

Den 3 augusti 2008 skrev jag följande mail till Webbmaster:

- Hej, är det någon tanke på att Helge skall återuppta sin sida? 

Mvh Ulf J.

Jag skrev under med det vanliga: Namn, titel, adress, tel - nummer samt hemsida. Vidare fanns två länkar till min video på YouTube och en länk till mitt debattforum om Tage Erlanders besök hos president Truman 14 april 1952. Jag var allt annat än anonym. Jag fick svar samma dag, men på kvällen, med texten:

-Hej Ulf, som du själv konstaterat så har det inte hänt nånting på webbplatsen sedan ett bra tag. Han vill inte lämna nån kommentar till varför han vill ha det så eller om/när den ”återuppväckes” 

Mvh/Webbmaster 

Helge Fossmos läkarjournal

8. Utdrag ur Helge Fossmos läkarjournal – utskrift journalblad, Fossmo, Helge, Arnold, 2004-04-14. Diarienr 0300-K774-04 Utskriftsdatum 2004-02-09. 1998-01-05 Söker p g a ryggont som han har haft i ett flertal år……Har behov av värktabletter. Recept Tabl Somadril comp, 100 st 1-2x1-3 (Kommentar: Somadril är ett muskelrelaxerande medel med smärtstillande verkan. 

Aktiv substans är karisoprodol, vilket är beroendeframkallande. Det finns ingen modern dokumentation för karisoprodol och det är sällan man påbörjar en ny behandling med detta nuförtiden. Däremot är det många som står på preparatet sedan länge och inte kan sluta. (Försäljningen av läkemedlet Somadril och Somadril Comp upphör i Sverige 1 juni 2008) 1999-01-19 Undrar över diabetes.

Remiss skickad till Diabetesmott, Akademiska sjukhuset 1999-10-01 Inkommer i ambulans under misstänkt hjärnhinneinflammation 1999-10-14 Utskrivningsmeddelande från infektionsklinik. Pat har legat inne….Läkemedel under vårdtiden Alvedon 0,5 g,2+2+2+2, Dexofen 100 mg 172-1 tabl v b… Fortfarande huvudvärk, kräver en hel del morfin… 1999-10-15 Pat kommer gående. Rör sig helt obesvärat. Ger inte intryck av att vara särskilt smärtpåverkad.

10-20 Tabl Dexofen 100 mg 1x2-3 uttag en. 1999-10-21 Pats huvudvärk är ngt svårförklarade….Det är också anmärkningsvärt att pat kräver Morfin för sin huvudvärk. Pats vattenkastningsbesvär tolkas i första hand som orsakade av morfinen. 1999-10-30 Insjuknade i slutet av sept med intensiv huvudvärk… Under vårdtiden där även getts Morfin… Har som smärtstillande tagit Alvedon och Doloxene 1999-12-20. Återbesök diabetes mellitus. I slutet av besöket nämnder patienten närmast i förbigående att hans hustru har avlidit i helgen. Har med sig god vän vid besöket. Har dessutom mycket stöd från sin församling. 2001-06-13 Hög feber och huvudvärk. 

Forskning om Dextropropoxifen (DXP)

3. Jag hörde ordet dextropropoxifen (DXP) första gången våren 1993. Under de gånga åren har jag – och Birgitta Jonasson – publicerat ett flertal vetenskapliga artiklar om DXP ur olika aspekter. Vi skrev även en varsin doktorsavhandling i ämnet. Birgittas avhandling försvarades år 2000 vid Rättsmedicinska institutionen vid Uppsala universitet och jag disputerade året därpå vid Nordiska Hälsovårdshögskolan i Göteborg, efter att ha tillbringat större delen av min forskarutbildning på den Rättsmedicinska Institutionen vid Uppsala Universitet.

Vårt huvudresultat var att DXP förgiftade ca 200 personer till döds varje år under de undersökta åren 1992-1999, men även t o m år 2000. År 1999 fanns DXP som aktiv substans i sju olika smärtstillande preparat – rena preparat: Dexofen, Doloxene, Dolotard, och blandpreparat: Distalgesic, Dexodon , Doleron, och Paraflex Comp. Idag – tidig höst 2008 – finns i vårt land endast två rena preparat kvar – Dexofen och Doloxene. Det andra huvudresultatet var att under åren 1992-96 klassificerades 5% av de 956 förgiftningsfallen som olycksfall, 57% som självmord och oklart i 38% av fallen.

Förskrivningen av substansen DXP har gått ner med ca 80% - sedan mitten av 90-talet och sedan 2001 har hundratals liv räddats. http://bit.ly/1CjeWfB

Preparatet är sannolikt det giftigaste läkemedel som någonsin funnits, och tack vare vår forskning har medlet nära nog försvunnit i Sverige, England och några andra länder. Även på världens största DXP-marknad – USA – förväntas restriktioner införas vad gäller DXP. DXP är ett komplicerat läkemedel som sedan 1957 varit förknippat med – kanske hundratusentals dödsfall världen över. Substansen, som är ett i laboratorium tillverkat läkemedel tillhör opiaterna, dvs det är släkt med morfin, heroin’ och främst med metadon. 

När kroppen tillgodogör sig DXP´s verkan tar den upp endast ca en fjärdedel av tabletten, resten lämnar kroppen som en slaggprodukt. Anledningen till detta är för komplicerat för att gå in på i detta sammanhang. Knappast något läkemedel är så farligt att blanda med alkohol som DXP är - då tar kroppen till sig ca hälften av tabletten, dvs dubbelt så mycket mot vanligt intag.

Många dödsfall har inträffat när alkohol blandas med DXP. En sammanfattning av vår forskning finns här: Svensk forskning om DXP: http://sv.wikipedia.org/wiki/Dextropropoxifen

På YouTube presenteras vår forskning på 15 minuter under rubriken: Darvon, Distalgesic, Co-Proxamol – the worst drugs ever. https://www.youtube.com/watch?v=q92lL4kM-JE

(Samtliga tre nämnda preparat innehåller substansen DXP) Anledningen till att jag tar upp DXP i denna tråd är att när Heléne dog hade hon en hög dos av medlet i sin kropp. Enligt min mening förstod varken polis, åklagare eller domstolar hur giftigt och farligt preparatet var - och denna okunskap påverkade domsluten - i såväl tingsrätt som hovrätt. 

Rättskemiska och farmakologisk experter.

8. Två rättskemiska experter, professor Johan Ahlner – chef för Rättsmedicinalverkets rättskemiska avdelning i Linköping – samt Per Holmgren – kemist vid samma avdelning - skriver i ett yttrande till polismyndigheten i Uppsala bland annat följande:

- Dextropropoxifen (DXP) är ett centralt verkande smärtlindrande läkemedel som räknas till opiaterna med för dessa typiska effekter och bieffekter. DXP fanns 1999 i de receptbelagda läkemedlen, Dexofen, Doloxene och Dolotard. I kombination med paracetamol i läkemedlen Distalgesic och Dexodon, i kombination med fenazon och acetylsalicylsyra i Doleron samt i kombination med acetylsalicylsyra och klorazoxazon i läkemedlet Paraflex Comp.( I dag – i september 2008 – finns två av preparaten kvar på marknaden, de s k enkelpreparaten Dexofen och Doloxene.)

- Högsta rekommenderade doseringen är 100 mg av Dexofen eller Doloxene 4 ggr dagligen. Effekten sätter in inom 15 minuter till 1 timma. Den högsta koncentrationen blod nås 2-4 timmar efter intag. - De individuella variationerna gör det svårt att bedöma vilken intagen dos den uppmätta koncentrationen representerar med en grov uppskattning är mellan 5 och 10 tabletter a 100 mg dextropropoxifen – napsylat i absorberad mängd. Tidpunkt för intag är svårt att bestämma men torde kunna ligga i intervallet 1-5 timmar före dödstidpunkten.

- Vilken påverkansgrad som kan ses vid den uppmätta blodkoncentrationen varierar i betydande grad mellan olika individer, bl a beroende på om individen i fråga regelbundet har medicinerat med läkemedlet eller inte. - En avsevärd påverkan på medvetandegraden kan inte uteslutas. Den uppmätta koncentrationen är så pass hög att en livshotande förgiftning har förelegat.

Sammanfattning:

Den uppmätta blodkoncentrationen av dextropropoxifen på 2.0 mikrogram per gram kan ge upphov till en avsevärd påverkan på medvetandegraden och kan innebära en livshotande förgiftning.

Professorn och enhetschefen i Klinisk farmakologi vid Umeå Universitet Rune Dahlqvist var åklagarnas andra expertvittne vad gällde kunskapen om dextropropoxifen. Han tillhör också Socialstyrelsens vetenskapliga råd i klinisk farmakologi. Ur hans brev till polismyndigheten i Uppsala vill jag bl a citera följande: 

- Dextropropoxifen anses vara ett farligt läkemedel just genom att redan en ganska måttlig överdos kan vara livshotande, och särskilt i kombination med alkohol. Dödlig förgiftning kan sålunda uppträda redan vid en dos om 20 tabletter, ca 1000 mg.

- I lårblod efter döden påvisades hos den avlidna dextropropoxifen i en koncentration av 2 µg/g blod och paracetamol i en koncentration av 5 µg/g. Den avlidna har sålunda exponering för en toxisk, potentiell letal toxisk koncentration av dextropropoxifen och en låg till måttlig koncentration av paracetamol.

- Paracetamol elimineras tämligen snabbt ur kroppen, men en halveringstid av 2-3 timmar, medan dextroproxifenen elimineras ganska långsamt med en halveringstid mellan 12 och 25 timmar, i medeltal 15 timmar. Från en enstaka koncentrationspunkt kan man emellertid inte bestämma sannolik dos och sannolik tidpunkt för intaget.

- Den uppmätta koncentrationen dextropropoxiofen i den avlidnas lårblod svarar sålunda för en nivå, som i sig mycket väl kan vara förenlig med dödlig utgång, utifrån omfattande såväl svenska som internationella erfarenheter och sammanställningar. Det kan sålunda anses fastslaget att en livshotande förgiftning kan tyda på antingen att dosintaget är flera timmar före dödsfallet och att tablettsönderfall och absorption av läkemedlet därmed är fullständigt alternativt, i alla fall hypotetiskt, att dextropropoxifenet tillförts/intagits i annan form än tabletter eller kapslar, såsom i en uppslammad lösning. Emellertid har dextropropoxifenet en påtagligt bitter smak.

Sammanfattning:

Sett ur farmakologisk och toxikologisk synvinkel föreligger hos den avlidna en blodkoncentration av dextropropoxifen i ett intervall där dödligt förlöpande förgiftning av detta medel ensamt är att räkna med. Något rimligt sätt att fastställa vilket preparat som intagits, i vilken dos och vid vilken tidpunkt finns emellertid inte, endast att helt klart en överdos, en förgiftningsdos med risk för dödligt utfall återfunnits i den avlidnas kropp.

Att observera:

Ingen av de två experterna - Johan Ahlner och Rune Dahlqvist - hade kallats in till rättegångarna, de medverkade endast genom sina skrivna vittnesmål, vilket måste betraktas som en klar miss från åklagarnas sida.

Mina synpunkter.

Så långt de två rättskemiska och den farmakologiskat/toxiska experten. De två kemisterna talar om ett DXP-preparat a´100 mg, av napsylat-typ. Det finns två former av DXP-preparat, nämnda napsylat och hydroklorid. Det är rimligt att anta att det DXP-preparat som Heléne Fossmo fick i sig – på vilket sätt det nu skedde – var Dexofen 100 mg. Just detta preparat fick Helge Fossmo utskrivet den 14 oktober 1999 och det fanns alltså redan i huset.

Dexofen är alltså ett napsylat – som utsöndras betydligt långsammare än en hydroklorid, exempelvis Distalgesic. Det senaste preparatet består av 32,5 mg DXP och 325 mg paracetamol – som bl a en vanlig Alvedon består av. Dexofenet innehåller tre gånger så mycket DXP som Distalgesic, dock utsöndras Dexofenet betydligt långsammare än Distalgesic.

Ahlner och Holmgren talar om en ” grov uppskattning” och ”en grov uppskattning” från mitt håll skulle vara att de av dem uppskattade antalet DXP-tabletter kunde vara 5 - 10 – av napsylat-typ (Dexofen) skulle motsvara det dubbla antalet – 10 – 20 av hydroklorid-typ (Distagesic) Denna uppskattning ger vid handen att det är fråga om stora mängder tabletter – och vi skall inte glömma att Ahlner och Holmgren talar om en att en livshotande förgiftning har förelegat.

Vid användning av olika läkemedel – och inom rättskemin – används begreppet terapeutisk nivå, dvs ett tal mellan ett lägre och ett högre värde. Inom denna nivå bör blodkoncentrationen ligga om en person använder en medicin som vanlig smärtlindrare. Vad gäller DXP är den terapeutiska nivån från 0,05 – 0,75 mikrogram (µg) per gram blod.

Blodkoncentrationen för Heléne var alltså 2,0 µg/gram. Enligt Inger Johansson – Helénes mamma – hade Heléne aldrig använt dextropropoxifen som smärtlindrare. Att hon använde paracetamol/Alvedon hände – och vid obduktionen fanns också 5 µg/gram paracetamol i blodet – vilket är ett högst normalt värde.

Den terapeutiska nivån kan uppgå till 25 µg/gram utan att någon överkonsumtion kan befaras. Anta att Heléne skulle ha tagit en eller två DXP-tabletter av napsylat-typ, då skulle blodkoncentrationen kunna bli kring 0,2 µg/g.

Dock hade hon en koncentration som var tio gånger högre. I vårt eget forskningsmaterial redovisar vi DXP-data från åren 1992-1996. I 23 691 obduktioner återfanns DXP hos 1782 personer, 7,5%. Medelvärdet DXP var 1,62 µg/g. Av de 1782 personerna var 957 - 53% - under 0,75 µg/g och 835 – 47% - över 0,75 µg/g. Medelvärdet i gruppen under 0,75 µg/g var 0,27 µg/g, och i gruppen över 0,75 µg/g var genomsnittsvärdet 3,15 µg/g. Det är nödvändigt med viss sifferexercis, för att sätta in de i Helénes fall aktuell 2,0 µg/g DXP. Hon hade alltså en dödlig dos DXP i kroppen när hon dog. Min sammanfattning.

Jag finner det mycket sannolikt att den höga dos DXP som Heléne Fossmo hade i blodet vid sin död, i hög grad medverkade till hennes dödsfall. Denna påverkan kan varit på olika sätt, ex att den höga halten DXP var tillräcklig för att hon skulle avlida. Det är väl känt att DXP mycket snabbt blir livshotande efter ett vanligt oralt intag - dvs via munnen - och undersökningar visar på många dödsfall inom en timme efter intaget.

En annan påverkan kan ha varit att när hon stod i badkaret blev hon snabbt närmast ”lealös” och hypotetiskt skulle Helge Fossmo ha kunnat ta tag Helénes huvud och slagit det mot kranvredet – som i obduktionen visade sig ha gjort ett djupt märke kring Helénes vänstra tinning. Det har aldrig klarlagts hur Heléne fick den stora dosen DXP i sig.

Enligt Inger Johansson – Helénes mor – använde dottern inga starka läkemedel. Vid smärta var vanlig Alvedon – innehållande paracetamol - den vanliga smärtstillande tablett som hon använde. Det visade sig också att hon hade paracetamol i kroppen vid dödsfallet.

Eftersom det fanns en så hög dos DXP i kroppen finns inga som helst tvivel om att Heléne hade en tämligen stor dos DXP i kroppen, och dessa tabletter – i vilken form de nu intagits – hade medverkat till hennes död. I vanliga fall tas ett läkemedel oral. Det tar då en viss tid innan läkemedlet i fråga har lösts upp så att det påverkar personen i fråga. En vanlig Alvedon – påverkar – perifert, enkelt uttryckt om du vid smärta i en fot tar en Alvedon påverkar det utsöndrade läkemedlet smärta just i foten. Om man tar ett starkare läkemedel – som innehåller exempelvis DXP – påverkar detta själv CNS - Centrala Nerv Systemet. 

Eftersom det inte fanns några som helst tablettrester i Helénes kropp vid obduktionen, kan vi – enligt min uppfattning - utgå ifrån att hon fått i sig medlet, antingen via spruta eller vaginal/rektalt. Att det fanns sprutor i det Fossmoska hemmet vet vi då Helge Fossmo var diabetiker och använde sprutor dagligen för sitt insulin. DXP tabletter kan ha smulats sönder, ja krossats för att sedan blandas med vatten. Vad som talar mot detta är att Helge Fossmos Dexofen är en napsylat – som är tämligen svårlösligt. Ett annat alternativ skulle kunna vara att hon fick i sig medlet vaginalt eller rektalt. Även då kan medlet ha krossats och eventuellt ha blandats upp med vatten för att sedan föra in vaginalt eller rektalt. Man skulle kunna tänka sig att en tampong användes för att suga upp läkemedlet som sedan fördes in i Heléne vagina.

När en vanlig DXP-tablett tas av en person har studier visat att kroppen tillgodogör sig ca en fjärdedel av tablettens styrka. Om personen ifråga har tagit eller tar alkohol visar det sig att kroppen tillgodogör sig närmare hälften av en tabletts styrka. Om en person skulle använda några upplösta DXP-tabletter och med en spruta injicerar det i kroppen skulle verkan närmast bli sekundsnabb. Narkomaner har vittnat att när de tar en heroinspruta så verkar den omedelbart, drogens kontakt med hjärnan är närmast blixtsnabb.

Många människor har erfarenhet av att ta ett bloss på en cigarett, även detta sätt att ta in en drog är oerhört snabbt. Om någon skulle använda ex en tampong som är indränkt i alkohol, skulle reaktionen bli närmast omedelbar. Detta naturligtvis beroende på den stod känslighet som finns i och kring vaginan. Och sannolikt skulle detsamma ske om tampongen sög upp ett antal – 5 – 10 Dexofen tabletter.

Sammanfattningsvis skulle kunna sägas att om dosen DXP i kroppen skulle kunna motsvaras av 5-10 DXP-tabletter vid normalt intag som Ahlner och Holmgren siade om – skulle samma mängd tabletter, om de krossades och sögs upp av en tampong som infördes vaginalt – kunna verka blixtsnabbt om de infördes vaginalt eller rektalt. Att låta ex en tampong suga upp alkohol och föras in vaginalt är inte helt ovanligt. Det har sagts att man slipper alkoholdoften om alkoholen tillförs kroppen via tampong. Vissa kulturer, såväl asiatiska som afrikanske, har använt vaginalt intag, för att få starkare verkan av drogen i frågan.

Källor: Rättsmedicinsk yttrande: K 38089-99, Ahlner.Johan, 2004-04-07. Diarienr: 0300-K774-04 Brev till kriminalinspektör Bertil Olsson, Uppsala från Johan Ahlner och Per Holmgren, Rättsmedicinalverket. Rättskemiska avdelningen, Linköping.

Yttrande: Dahlqvist, Rune. 2004-04-19. Diarienr: 0300-K36089-99.

Brev till kriminalinspektör Bertil Olsson, Uppsala från Rune Dahlqvist, avdelningen för klinisk farmakologi. Norrlands Universitetssjukhus.

Utslag i två domstolar - tingsrätt och hovrätt

7 . Uppsala Tingsrätts dom 30 juli 2004 och Svea Hovrätts dom 12 nov 2004. I såväl tingsrättens dom – den 30 juni 2004 – som Svea hovrätts – den 12 nov 2004 – frikändes Helge Fossmo från att ha mördat sin första hustru Heléne Fossmo den 18 dec 1999. Tingsrätten skriver: - Vid en samlad bedömning kan det inte anses bortom rimligt tvivel styrkt att Helge Fossmo på sätt som åklagaren påstått dödat Heléne Fossmo. Åtalet skall därför i denna del ogillas. I åklagarens gärningsbeskrivning står:

Helge Fossmo har den 18 dec 1999 i Knutby, Uppsala kommun, berövat sin hustru Heléne Fossmo livet genom att med våld tillfoga henne brott på skallbenet med åtföljande blödningar i anslutning till hjärnhinnorna och i hjärnan. Helge Fossmo fälldes som bekant – i båda instanserna – till livstids fängelse bl a för anstiftan till mord på sin dåvarande hustru Alexandra Fossmo, ett mord som Sara Svensson utförde, samt försök till anstiftan till mord i två fall. Det anses – bland såväl jurister som media och en intresserad allmänhet - att tingsrättens dom är både välskriven och pedagogisk.

På 2,5 A-4-sidor förs ett resonemang om Helge Fossmos skuld eller inte skuld vad gäller åtalet gällande Heléne. Redan i första stycket tar tingsrätten upp att åtalet mot Helge Fossmo bygger på en indiciekedja bestående av vittnesiakttagelse och hur han agerat:

 -Även om det inte förekommit några omedelbara iakttagelser av dödsfallet kan sådan bevisning leda till fällande dom mot bakgrund av vad som förekommit – bl a Helge Fossmos egna upplevelser – är bortom rimligt tvivel styrkt att Helge Fossmo begått den åtalade gärningen. 

I skrivningen påtalar tingsrätten gång på gång sin tveksamhet till mycket av Helge Fossmos agerande. Ord/meningar som; -”det märkliga” – ”mycket besvärande omständigheter” – ”högst anmärkningsvärt” – ”förvånande” – ”svårförklarligt ”- ”är likaså anmärkningsvärt” – ”lika anmärkningsvärt är hans åtgärd att manipulera obduktionsutlåtandet” – skvallrar om stor tveksamhet hos domstolen om skuldfrågan. 

Vad som uppenbarligen får pendeln att svänga över – dvs att inte fälla Helge Fossmo för mord på Heléne – är de rättsmedicinska och ortopediska resonemangen och vittnesmålen. Att Heléne Fossmo avled av skall skadorna anser domstolen klarlagt och att ”hon vid dödsfallet var avsevärt påverkad av dextropropoxifen men troligen handlingskapabel ” konstaterades. Att de många sakkunniga varit helt oense om uppkomsten av skadan för att domstolen inte kan anses det vara bortom rimligt tvivel styrkt att Helge Fossmo på så sätt som åklagaren påstått dödat Heléne.

Den övergripande analysen i domsluten saknas – trots att domen i sig är välskriven – och i den mån analysen finns, tycks det mig att de inblandade går in från ”fel dörr” – fel utgångspunkt från grunden. I domslutet diskuteras främst huruvida slaget mot Helén Fossmos huvud varit uppsåtligt eller inte, huruvida det var en olycka eller inte. Detta ensidiga sett att resonera utesluter i stort sett hänsynstagande till vad jag menar är pudeln s k kärna. Polis och åklagare band sig tidigt i rättsprocessen till det rättsmedicinska och ortopediska frågeställningarna – som fjärmade sig från varandra ju längre rättsprövningen fortsatte. 

Man borde – enligt min och många andras bestämda uppfattning – ha prioriterat de rättskemiska slutsatserna, där två av landets ledande experter – professorerna Johan Ahlner och Rune Dahlqvist - hade i stort sett en helt enig syn på problemet. Domstolen nämnde – uppenbarligen utan att ta hänsyn till de rättskemiska experterna om preparatets farlighet. Men man förstod i grunden inte vikten av det rättskemiska resonemanget.

Det rättsmedicinskt obduktionsprotokollet

6. Den rättsmedicinska obduktionen utfördes av överläkaren Lars Eriksson vid den rättsmedicinska avdelningen i Uppsala den 21 dec 1999. Medhjälpare var den rättsmedicinske assistenten Nils-Olof Hestner och som det står i obduktionsprotokollet ” 

Undersökningsfynden uppvisades för professor Tom Saldeen” – en av landets mest erfarna rättsläkare, och såväl Birgittas som min handledare (min kommentar).

Under rubriken "Inre besiktning", punkt 42 står bl a: ” Inga tablettrester, ingen doft av alkohol”. 

Den 5 januari 2000 kom ett preliminärt rättsmedicinsk utlåtande som bl a visade att 2.0 mikrogram dextropropoxifen påvisats per gram lårblod. Detta var en toxisk (giftig) koncentration. Den höga halten av dextropropoxifen i kvinnans blod var en möjlig förklaring till att hon fallit omkull. 

Den 11 januari 2000 upprättades ett rättsmedicinskt utlåtande. Av detta framgick bl a; att kvinnan företett tecken på färskt trubbigt våld mot huvudet, halsen, högra axeln och högar benet samt tecken på inandning och nedsväljning av färskt utådrat blod, sannolikt uppkommit av skallskadan att vid rättsmedicinsk undersökning ingen alkohol, cannabis, amfetamin, opiater eller kokain påvisats men att 5 mikrogram paracetamol (ingår i smärtstillande och febernedsättande mediciner, terapeutisk koncentration) och 2,0 mikrogram dextropropoxifen (ingår i smärtstillande mediciner, toxisk koncentration) påvisats per gram lårblod: 

att några tecken på drunkning ej framkommit vid den rättsmedicinska undersökning, 

att skadorna mot huvudet med åtföljande inandning av blod till luftvägarna till fullo förklarar dödsfallet. 

att dessa skador kan ha uppkommit vid en fallolycka på det sätt som framgår av polisrapporten att den kraftiga dextropropoxifen-koncentrationen kan ha bidragit till fallolyckan. 

att vid undersökningen intet framkommit som talar för att döden skulle vara uppkommen av annans handaverkan 

En Uppsalaprofessor berättar en viktig sak....

5. En Uppsalaprofessor kommer med en mycket viktig upplysning Den 28 april 2005 träffade jag på BMC – Uppsala Biomedicinska Centrum - en mycket välkänd Uppsala professor på ett forskningsseminarium. Han visste mycket väl att Birgitta och jag hade forskat på DXP sedan många år. Vid en paus under det ordinarie seminariet tog han mig avsides och frågade: - Vet du om att det inte fanns några tablettrester – av DXP – i Heléne Fossmos magsäck vid obduktionen? - Det är omöjligt, svarade jag.

Om någon har en så stor dos DXP i kroppen – 2,0 µg/g – i blodet vid dödsfallet så måste det helt enkelt finns spår i magsäcken. Professorn var säker på sin sak och jag började fundera på hur jag skulle kunna kolla upp det hela själv. Det bästa – och egentligen - enda sättet var att läsa själva obduktionsprotokollet. Frågan var då hur jag skulle kunna få tillgång till det. Var det någon som säkert hade obduktionsprotokollet så var det Ingvar och Inger Johansson. Jag frågade dem om det var möjligt att få läsa protokollet. Det tog inte många dagar förrän jag hade hela obduktionsprotokollet hemmavid och kunde noggrant läsa igenom det som vanligt så omfattande och så i detalj skrivet obduktionsprotokollet, se nästa avsnitt.

Marilyn Monroe. Den amerikanska skådespelaren Marilyn Monroe avled 1962 av en förgiftning med barbiturater, som är en äldre typ av läkemedel mot ångest, sömnproblem och epilepsi. Det ansågs att hon själv berövat sig livet, men under senare år har en del människor ”trätt fram” och menat att Marilyn Monroe sannolikt blev mördad. I boken ”The Kennedys. The conspiracy to destroy a dynasty” av Matthew Smith, Mainstream Publishing 2005, finns ett avsnitt om Marilyn Monnroe.- som varit älskarinna till såväl John F Kennedy som brodern Robert. Där skriver författaren att hon sannolikt fått i sig/tvingats ta en Mickey Finn – en mycket stark drink ” and killed by the injection of an enormous amount of Nembutal delivered by enema”. 

Den starka barbituraten Nembutal hade alltså lösts upp och sprutats in i hennes kropp som lavemang. Det var inte okänt att Marilyn Monroe använde lavemang för att de droger som hon tog skulle verka snabbare. Verkan kunde då bli närmast blixtsnabb – och bokstavligt talat livsfarlig och dödliga. 

Läkaren Thomas Nouguchi, som obducerade Marilyn Monroe skrev ”found no evidence of the drugs that killed her in her stomach”, dvs han fann inga tablettrester i skådespelerskan mage”. Det fanns alltså inga tablettrester i varken Heléne Fossmos mage eller Marilyn Monroes mage när de avled. Det är dock konstaterat att de båda hade mycket höga doser av respektive drog i blodet när det dog – och då blir frågan; Hur fick de dessa höga doser av respektive läkemedel i sig? 

Heléns föräldrar Ingvar och Inger Johansson

4. Ingvar och Inger Johansson – Helénes föräldrar Den 7 april 2005 kontaktades jag av Ingvar och Inger Johansson – som var Heléns föräldrar. Anledningen att Ingvar ringde var att han fått veta att jag: a) satt i den socialnämnd som skulle besluta om var barnen Fossmo skulle placeras efter att deras pappa anhållits och b) att jag och Birgitta under många år har forskat på den smärtstillande substansen dextropropoxfen – den substans som fanns i Helénes blod när hon dog. Paret Johansson hade naturligtvis många frågor både var gällde barnens placering och DXP´s farlighet, som vi presenterat i en populärvetenskaplig skrift - Dödsfall genom bruk och missbruk av värktabletter.( Utgiven i samarbete med Rättsmedicinalverket, 1999 (RMV-rapport 1999).

Vad gäller mitt uppdrag - som ledamot av Östra Distriktsnämnden - var jag självklart bunden till sekretesslagstiftningen, som också gällde gentemot anhöriga. Dock fick jag redan vid mina första samtal med Ingvar och Inger en hel del fördjupad information från det Fossmoska hemmet – och denna information var jag också fri att använda i mitt nämndarbete. 

Vad gäller mina kunskaper om DXP och dess giftighet har vi haft många samtal. Av stor vikt är också att veta att Inger är leg sjuksköterska och som sådan väl medveten om vad substansen dextropropoxifen kan ställa till med. Under rättegångarna kom det fram att Helge Fossmo - med hjälp av Åsa Waldau - hade manipulerat det dödsorsaksintyg gällande Heléne som Johanssons fick. Fossmo och Waldau strök här bort att Heléne haft den smärtstillande substansen dextropropoxifen i kroppen vid dödsfallet, då de visste att Inger var sjuksköterska. 

Domstolarna fann detta märkligt – vilket jag bara kan hålla med om. Ingvar och jag är jämnåriga, vi har/hade barn/flickor i ungefär samma ålder. Under de mer än 3 gånga åren har vi haft en hel del kontakt, främst via telefon. Uppskattningsvis har vi talats vid ungefär varannan/var tredje månad. Ibland har jag också talat med Inger.

Förra sommaren – juli 2007 – besökte jag deras hem i det naturfagra Västmanland. Att det blev ett känslomässigt mycket starkt möte torde jag knappast behöva påpeka. Att Inger och Ingvar dagligen lever med Helén är uppenbart. Deras andra dotter - Sofie - avled 40 dagar efter det att Heléne hade dött och makarna menar att Sofie dog av sorg. Vi fortsätter att ha kontakt med varandra.

Östra distriktsnämnden i Uppsala, dextropropoxifen mm

Fredag.

Fem förslag för att gå vidare:

2. Östra Distriktsnämnden i Uppsala kommun. Den 1 januari 2003 påbörjade jag mitt politiska arbete inom Uppsala kommun som fritidspolitiker. Jag representerade folkpartiet och var ledamot av den östra distriktsnämnden, inom vars område Knutby ingick.

På senvåren 2004 skulle nämnden ta ställning till var de tre barnen Fossmo skulle placeras. Deras far - Helge Fossmo - satt sedan den 18 januari häktad, och deras mor Heléne var som bekant död sedan några år – och nu även deras styvmor Alexandra.

Den 12 maj 2004 tog nämnden beslutet att barnen Fossmo skulle placeras hos Helge Fossmos syster. Beslutet var inte enhälligt. Folkpartiet och moderaterna reserverade sig. Om detta skrev bl a Dagens Nyheter: ”Strid om Knutbypastorns barn” http://bit.ly/1OJoSFw

Alla i nämnden vill självklart barnens bästa, men vi som reserverat oss anser att det här är ett felaktigt beslut. Barnen bör inte finnas hos en närstående person utan hos en neutral familj, säger Ulf Jonasson (fp), en av de som reserverat sig. Han anser att man kunde ha tillämpat LVU - Lagen om Vård av Unga - och placerat barnen i ett neutralt hem. Men i det beslutsunderlag som lämnades till nämnden från tjänstemännen inom socialtjänsten fanns ett omhändertagande inte med som alternativ.

 - Man bör alltid söka bland anhöriga när det gäller placeringar. Men i det här fallet tyckte flera personer att en man som misstänks för mord och anstiftan till mord inte bör vara vårdnadshavare. LVU hade varit ett alternativ, men det fanns inte med i tjänstemännens utredning. I underlaget var det av någon anledning klart att barnen skulle till systern, säger Ulf Jonasson." 

Min uppfattning var då – och är fortfarande – att såväl nämndens tjänstemän som flertalet av nämndens ledamöter påverkades av Helge Fossmos personlighet, dvs de manipulerades – som så väldigt många människor har blivit under många år då de mötte Helge Fossmo. Denne är förvisso en karismatisk personlighet – men med ett dunkelt, för att inte säga sjukligt sinnelag. Angående ovan nämnda DN-artikel menade Uppsala kommunjurist – på förfrågan – att han inte ansåg att jag överträtt mina befogenheter vad gäller min tystnadsplikt i Östra Distriktsnämnden.

Är Helge Fossmo skyldig till Helénes död trots att han blev frikänd av både tings- och hovrätt?

Del 1. Bakgrund: 

Den 10 januari 2004 mördades Alexandra Fossmo i uppländska Gränstaholm i Knutby, hon var gift med pastor Helge Fossmo. Den 18 december 1999 dog Heléne Fossmo i Gränstaholm i Knutby, hon var gift med pastor Helge Fossmo. Blev hon mördad av sin make?

Händelserna i Knutby är bland de mest spektakulära som inträffat i den svenska kriminalhistorien. Helge Fossmo blev fälld för ”anstiftan till mord” och ”anstiftan till mordförsök” av såväl tingsrätten – 30 juli 2004 - som av hovrätten 12 november 2004. Han dömdes till livstids fängelse. Fossmo hade enligt de båda domstolarna förmått den s k barnflickan Sara Svensson att skjuta Alexandra till döds och livsfarlig skada Daniel Linde. Däremot frikändes Helge Fossmo för misstankarna att ha bragt sin första hustru - Heléne – om livet.

På Flashback https://www.flashback.org/ har det sedan 13 jan 2004 pågått en debatt om främst mordet på Alexandra. Som synes förkom funderingar redan den 13 januari – endast tre dagar efter mordet - kring ”pastorn” – ”26-åringen” - som då ännu inte hade anhållits. (Se nedan). Det var den 18 jan 2004 som polisen tog in Helge Fossmo till förhör, sedan dess har han varit en man i fångenskap.

Signaturen Saruman: Inlägg nr 8. (2004-01-13, 21:04) ”Tänk om 26-åringen mördat hans gamla fru också? Läste om det där - polisen kom fram till att det var en olyckshändelse - att hon hade fallit och slagit i huvudet i duschkranen å dött. Det låter märkligt. Har aldrig hört talas om nåt så kopiöst klantigt - däremot har jag sett massa "Forensic detectives" på Discovery där männen försöker mörda sina fruar på massa märkliga vis för att få det att se ut som olyckshändelser...

Signaturen Son of Sodom. Inlägg nr 10 (2004-01-13, 21:30) ”Hehe, tror jag sett ett fall på Discovery's Crime Night där gubben och tanten bodde på hotellrum och han iscensatte typ att hon halkade i badkaret, blev medvetslös och drunknade eller så. Finner det högst osannolikt att pastorn inte var inblandad i första fruns död. Kanske för att jag tittat för mycket på Crime Night och tycker sannolikheten för att något sånt ska hända är låg. Att samma sak sen ska drabba samma människa två ggr .... det ligger en hund begraven där!" (Jag återkommer till dessa två inlägg senare i tråden). 

Endast vid enstaka tillfällen har Heléne Fossmos dödsfall tagits upp till behandling i Flackback eller andra bloggar.

Min målsättning:

Jag vill med denna blogg koncentrera mig på vad som egentligen hände/kan ha hänt Heléne, den 18 dec 1999, då hon återfanns död i familjens badkar. Omständigheter har gjort att jag vid ett flertal tillfällen har ”hamnat” i skeendet kring dödsfallet. Eftersom tiden gått har jag också själv fördjupat mig i och funderat en hel del på vad sanningen skulle kunna vara. 

I ett antal textstycken – kortare eller längre – redovisar jag av mig utvalt bakgrundsmaterial och mina egna synpunkter, några avsnitt varje dag under (måndag – torsdag) innevarande vecka. På fredag kommer mina förslag till hur polis och åklagare skulle kunna gå vidare för att slutligen få riksåklagaren att åter ta upp fallet.

Måndag:

1. Bakgrund

2. Östra Distriktsnämnden i Uppsala kommun.

3. Forskning om Dextropropoxifen (DXP) sedan 1993.

4. Ingvar och Inger Johansson – Helénes föräldrar.

Tisdag.

5. En Uppsala-professor kommer med en viktig upplysning.

6. Det rättsmedicinska obduktionsprotokollet.

7. De båda rättegångarna – de rättsmedicinska experterna.

8. Helge Fossmos läkarjournal

9. Helge Fossmos hemsida

10. Böcker om Knutby

Onsdag:

11. Kenneth Ågren

12. Möte med åklagarna – Elin Blank och Anne Sjöblom och Kenneth Ågren

13. Möte med professor Olle Nilsson

14. Nytt möte med Kenneth Ågren

15. Mail mellan Olle Nilsson, Elin Blank och mig

Torsdag:

16. Pastor X ”möjlig inspiration" för Helge Fossmo

17. Boken om Pastor X.

18. Rättegångarna mot Pastor X – fälld för överlagt mord i två instanser