Hur var den s k tidsandan i Knutby och Uppsala 1999 – 2004?,

Del 37.

Del I. När vi försöker förstå eller förklara komplexa händelser bakåt i tiden – det kan ibland vara endast på några års avstånd eller så kan det röra sig om betydande tidsperioder – kan vi ibland komma in på begreppet tidsandan. Detta är ett rätt komplicerat – för att inte säga ganska diffust begrepp – som vi kan använda oss av för att kanske förenkla ett historiskt faktum. Ofta kan olika människor lägga olika värde i ett sådant begrepp.

Begreppet kan också vara ett hjälpmedel för oss - att vi med dagens analys och kunskap om gårdagens verklighet – kanske kan förstå vad som hände en gång tidigare i historien. Jag skall applicera begreppet Tidsandan på tre olika händelser som ligger från närmare 60 år tillbaka i tiden, till händelser i slutet av 60-talet och i mitten av 70-talet till 1984 och åren framåt.

Två av händelserna utspelades i Sverige och en i gamla Väst-Tyskland. Vi skall undersöka om vi kan lära oss något av de gångna årens tidsanda för att förstå händelser i vår närhet, i Knutby och Uppsala 1999 och 2004.

Jag har nyligen läst följande fyra böcker:

1. Kodnamn: Mikael. Spionaffären Enbom och kalla kriget. av Tomas Bresky. Ordfront.(2008)

2. Ulrike Meinhof – en biografi. av Jutta Ditfurth Albert Bonniers Förlag. (2008).

3. Döden är en man. Styckmordet, myterna, efterspelet. av Per Lindeberg. Fischer & Co. (2008)

4. Catrine och rättvisan. Av Hanna Olsson. Carlssons bokförlag 1990, nyutgåva 2005.

De ovan nämnda titlarna är fyra ovanligt starka böcker. Döden är en man – en pocket utgåva på nätta 640 sidor – är en av de främst undersökande reportage jag någonsin läst och den förändrade helt min bild på det s k styckmordet. Som bekant utspelar sig den boken inom den rättsmedicinska världen, en värld – och ett antal personer - som jag själv känner till. Jag skall i dessa reflektioner främst uppehålla mig vid de rättegångar som skildras i alla fyra böckerna.

Brev från Monica Berg, 14 okt 2008

Del 36.

Skrivet av: monicaberg skrivet 14 Oktober 2008 kl. 17:51:45

Ulf!

Jag ringde dig, men måste ha noterat fel e-postadress. Kan du skicka den till mig; monicas.epost... Jag förstår inte Elin Blank. Varför avstå från att redogöra för Helénes förgiftning därför att det skulle bli för många expertvittnen? Är detta en orsak till att inte hela bilden - och rättvisa - skipas?

Naturligtvis har Helénes föräldrar all rätt att få reda på hur Heléne dog, framför allt eftersom nuläget antyder att det antingen handlade om olycksfall eller självmord, medan INGENTING tyder på att det handlade om något annat än mord. Olycksfall? Fånigt. 

Skulle Heléne först förgifta sig själv och sedan falla mot badkarskranen i en underlig vinkel - därför att hon varit klumpig och haft otur? Trams. Självmord. Ja, det må jag säga var ett sofistikerat självmord isf. Att först ta livet av sig genom att intravenöst, analt eller rektalt förgifta sig själv - och sedan falla mot en badkarskran på ett orealistiskt sätt. Det måste finnas enklare sätt att ta livet av sig. 

Jag vill gärna få kontakt med dig. Helénes dödsfall bör utredas på nytt, och den som mördat henne bör dömas för brottet. Om inte annat så för hennes anhörigas skull; föräldrar, barn och syskon. Mejla mig

Brev till Åklagare Elin Blank, Tingsrätten Uppsala, den 27 sept 2004.

Del 35.

Utdrag ur brevet: 

” Förutom den allmänna kunskapen om DXP som står att läsa om i boken*, finns det också inslag om preparatets mycket stora giftighet, bl a på sid 14. Under rubriken Rättsmedicinska forskning, artikel II - ”The prevalence…” finns några av våra forskningsresultat redovisade. Där framgår att den terapeutiska bredden, dvs inom de värden en normalbrukare bör finnas, är mellan 0.05 mikrogram/gram och 0.75 mikrogram/gram.” (* Boken som jag refererar till är vår populärvetenskapliga sammanställning av vår forskning: Dödsfall genom bruk och missbruk av värktabletter ” Ulf och Birgitta Jonasson i samarbete med Rättsmedicinalverket – (RMV-rapport 1999:1)) 

” Om jag förstår rätt fick Fossmos första hustru i sig rätt många tabletter, Dexofen. Var inte det rättsmedicinska värdet mer än 2 mikrogram/gram?

En ung kvinna – som sannolikt inte är van vid dessa tabletter – borde inte ha en koncentration i blodet av DXP på mer än högst 0.5 mikrogram/gram. Hon var uppenbarligen mycket ovan vid tabletterna, som ju inte ens var förskrivna på henne utan på Helge Fossmo. Hon kan alltså ha haft tre-fyra gånger normalvärdet i blodet vid dödsfallet. Jag tror att detta kan få en viss betydelse i rättegången när Du framför åklagarens synpunkter, speciellt när Ni diskuterar att Helge Fossmo raderade i obduktionsprotokollet/dödsorsaksintyget”.

”Om Du vill använda något av våra resultat om DXP i förhandlingarna, kan det vara bra att veta att dessa resultat finns publicerade i några vetenskapliga artiklar och två doktorsavhandlingar. Om Du så önskar kan jag briefa Dig personligen eller sammanfatta de 10-11 årens forskning på en halv A-4”

Kommentar: Detta brev skrevs alltså innan jag fick kännedom om att det inte fanns några tablettrester i Helénes magsäck vid dödsfallet. Det var den 28 april 2005 som jag fick den uppgiften. Något svar på brevet fick jag inte av åklagaren 

PM av Birgitta Jonasson, skrivet för Rättsmedicinalverket

Del 34

I vårt arkiv har jag funnit två intressanta handlingar, dels det PM som Birgitta Jonasson skrev på uppdrag av Rättsmedicinalverket i september 1999 efter det att ett par våra artiklar publicerats – se 23.1 och 23.2 – dels en kopia av det brev som jag skrev till åklagaren Elin Blank om Dextropropoxifen (DXP) den 27 september 2004 – då hovrättsförhandlingarna nyligen satts igång. 

PM angående klassifikation av dödssätt vid självförvållad död, med särskild betoning på dödlig förgiftning. Av Birgitta Jonasson, leg psykolog, leg psykoterapeut med specialkompetens i diagnostik och behandling, doktorand på rättsmedicinska institutionen i Uppsala. På uppdrag av Rättsmedicinalverket, sept 1999.( här i kort sammanfattning) PM:et bestod av tre frågeställningar:

1. Har man på de olika instituten uttalade kriterier för när ett förgiftningsfall ska bedömas som självmord respektive olycksfall? I vilka fall väljer man klassificeringen ”oklart”? Finns någon systematiserad rutin vid undersökningen av den avlidnes intentioner? Hur ser den i sådana fall ut?

2. Hur skall man få till stånd en mer enhetlig bedömning mellan de olika distrikten och de enskilda läkarna?

3. Vilka hinder finns för närvarande för att en gemensam rutin ska kunna implementeras? 

Sammanfattning: Det finns flera skäl till att klassificeringen av dödssätt vi där förgiftning görs säkrare:

• De anhöriga drabbas hårt av dödsfallet, och det är angelägenhet att en så utförlig utredning som möjligt - runt den dödes avsikter finns - görs, som stryker rättsläkarens bedömning, framförallt vid suicid.

• Det är viktigt, att det så långt det är möjligt, framkommer om olyckshändelse eller suicid förelegat och att detta inte döljs i klassificeringen ”oklart”.

• Koden ”oklart” bör endast användas, när man trots utredning fortfarande inte kan avgöra om intention att dö förelegat. Risken är annars att klassifikation blir urvattnad och dess användning blir ett uttryck för tids-och resursbrist snarare än en brist på möjlig information.

• Suicidklassificering bär inte vara avhängig lokala skillnader eller den enskilde läkarens preferens för endera av klassifikationerna.

• Preventivt kliniskt arbete vilar på tillförsikt suicidstatistik, då suicidforskning ofta har statistiken som faktabas i större studier. Såväl under-som överrapportering av suicid och olycksfall, gör det svårt att göra prediktioner om olika slags gruppers behov av förebyggande insatser. 

Nya rutiner: Det finns många tänkbara lösningar på ett och samma problem. Utgångspunkten för den aktuella diskussionen är att en förändring av rådande rutiner ska ge större överenskommelse, när det gäller bedömning av dödssättet vid framför allt förgiftning.

Som framgår av ovan förda resonemang är det av stor vikt att frå-gan tas upp till ordentlig diskussion och att instituten tillsammans kommer fram till rutiner som är smidiga samtidigt som de säkrar kvaliteten, när det gäller klassificering av dödssätt vid förgiftning. PS. Jag har skannat av rapporten och sänt den till berörd polis och åklagare i Uppsala.

Jag tackar The Saint och Rob för deras synpunkter:

Del 33.

1. Genusperspektiv. 

Det var allmänt känt under 90-talet - enligt min uppfattning - att det inom de sex rättsläkarstationerna rådde olika "kulturer". Lite förenklat uttryckt kan det sägas ha varit en "manlig " respektive en "kvinnlig" kultur" - en "tuffare" och en "mjukare". Med dagens terminologi skulle vi kunna säga att vissa bedömningar gjordes - utan att genusperspektivet beaktades.

Det ovan skrivna är alltså mina egna bedömningar, efter att ha tillbringat mina forskarstudier (1994 - 2001) på Rättsmedicinska Institutionen/Rättsläkarstationen i Uppsala. Under de nämnda åren träffade jag de flesta rättsläkarna vid flera tillfällen. Jag besökte varje enhet minst två gånger och mötte flertalet läkare vid dessa besök och vid läkarstämmorna och på konferenser. Att rättsläkarna gjorde olika bedömningar under årens lopp var helt klart.

De artiklar som vi skrev i frågan -23.2 och 23.3 - väckte stor uppmärksamhet hos Rättsmedicinalverket (RMV). Detta innebar att Birgitta Jonasson - leg psykolog och leg psykoterapeut - fick RMV:s uppdrag att göra en utredning som utmynnade i förslag om hur rättsläkarnas bedömningar av dödssättet skulle bedömas av ett antal gemensamma kriterier.

Detta innebar därefter att rättsläkarna fick dessa gemensamma kriterier att arbete efter - och en säkrare bedömning av dödssättet blev ett faktum. Jag skulle tro, att om en liknande studie gjordes idag, skulle skillnaderna inte alls vara lika stora i bedömningarna de olika rättsläkarna eller rättsläkarstationerna emellan. Sedan 1999 har - såvitt jag kan minnas - samtliga chefer bytts ut, de har gått i pension och en ny generation rättsläkare har tagit över. 

Sammantaget tror jag att genusperspektivet skulle beaktas om det aktuella fallet - obduktionen av Heléne Fossmo - hade skett idag - och inte 1999, eller vid rättegångarna 2004.

2. Att förändra gärningsbeskrivningen. 

Framstående jurister har påpekat detta, att en förändrad gärningsbeskrivning i hovrätten skulle kunna ha gett ett annat utfall. Det nämnda exemplet i Stockholm år 2005 visade att hovrätten dömde annorlunda än tingsrätten.

Enkelt uttryckt kunde varken tingsrätten eller hovrätten ta ställning till en annan gärningsbeskrivning än den som åklagarna lagt fram: Helge Fossmo har den 18 dec 1999 i Knutby, Uppsala kommun, berövat sin hustru Heléne Fossmo livet genom att med våld tillfoga henne brott på skallbenet med åtföljande blödningar till hjärnhinnorna och i hjärnan.

En ny gärningsbeskrivning borde innehålla uppgifter om dextropropoxifenets (DXP:s) påverkan av dödsfallet. I samband med detta vill jag också - än engång - påpeka den stora miss som polisen och åklagarna gjorde sig skyldiga till före och under rättegångarna, de presenterade visserligen skriftliga bevis från professorerna Johan Ahlner och Rune Dahlqvist i stället för att kalla in dem till rättegångarna. Johan Ahlner är den främste experten inom rättskemisten i landet och Rune Dahlqvist är ledande farmakologisk och toxikologisk expert. De har stora övergripande kunskaper om läkemedel, deras kunskaper är alltså övergripande.

För att tala om sin sjuka moder, kan jag påpeka att det var Birgitta Jonasson och jag som hade och alltjämt har de mera djupgående kunskaperna om DXP:s förekomst inom rättsmedicinska material under perioden 1992 - 1999, då det var vi som svarade för den aktuella forskningen. Detta har jag även påpekat för både polis och åklagare.

3."Inspiration". 

Jag kan mycket väl förstå de som menar att detta är ett "stolpskott", men även om så vore tror jag att det i längden kan ha sin betydelse. Jag har lärt mig av polisen, av böcker jag läst - inte minst av Håkan Nesser - och filmer jag sett att det är av största vikt för lösande av ett brott att redan från första början - dvs så snart det är möjligt, efter att ett brott har begåtts - ta vara på spår och tankar, tidiga tankar. Ofta kan delar av lösningen finnas där. 

När tråden om Knutby påbörjades i Flaskback redan den 13 jan 2004, var det två inlägg - Saruman, inlägg 6, och Son of Sodom, inlägg 10 - som fick mig att haja till. Båda dessa inlägg refererade till saker de sett på Discovery och Crime Night - där 26-åringen - dvs Helge Fossmo - nämndes.

Som jag tidigare berättat kunde jag härleda båda program som de två refererade till - i boken "The official Forensic Files Casebook". Det ena programmet gällde alltså hur den amerikanske pastorn William Githrie - Dr Bob kallad - dömdes för att ha mördat sin hustru.

Programmet sänder dock något år senare, men mordet blev omskrivet redan tidigare. Den lokala tidningen skrev om mordet och den kristna tidningen Maranata Christian Journal berättade den 11 december om "Pastor från Syd Dakota anklagas för mord". Som The Saint påpekar var tillgängligheten till/och vanan vid nätet år 1999 inte så omfattande, inte för de flesta kanske, men ex jag själv var tidigt ute och letade inom mina ämnen, bl a forskning, politik, litteratur och musik.

Det är ju också rätt känt - såvitt jag vet - att många i Knutby, redan tidigt var intresserade av internet och var tidigt ute. HF kan ju ha haft en viss fallenhet och intresse för internet. Han lär ju också ha varit intresserad av vissa andra sidor - typ. Stolpskott eller inte, nog är det rätt märkliga likheter mellan de två pastorerna, deras brott, deras fruar, deras sätt att ta död på sina kvinnor, deras val att använda receptförskrivna läkemedel, deras intressen för andra kvinnor - förutom sina fruar, deras önskan att mycket snart " sopa bort" alla minnen av de döda kvinnorna.

Att de båda försöker dölja sina brott, att de blir avslöjade som lögnare gör ju inte saken bättre. Att de två herrarna dessutom är tämligen lika varandra är naturligtvis en tillfällighet - men vilken 

tillfällighet. En tillfällighet är ingen tillfällighet - två eller fler tillfälligheter - kan betyda något.

4. Resning till nackdel för Helge. 

Som jag har nämnt tidigare - och som andra också påpekat - tycktes det inte ha varit något enkelt "inte skyldig" som domstolarna slog fast. Det var sannerligen många tveksamheter som tingsrätten påpekade, vi får nästan en känsla av att det kanske hade kunnat sluta i en fällande dom också här.

Juridik har inte alltid med sanningen att göra, juridik är fråga om att kunna bevisa något. Och om bevisningen inte är 100 procentig blir det ingen fällande dom. Men om nya omständigheter kommer i dagen bör polis och åklagarna arbeta för att skaffa mer och nya fakta - och en resning till nackdel för Helge Fossmo borde kunna vara möjlig.

Sammanfattningsvis: 

Jag hoppas att denna - kanske lite långrandiga text - skall kunna vara en fördjupning av det som jag tidigare lagt fram och det som The Saint och Rob kommenterade. Jag tror att det är mycket viktigt att vi tar tillfället att diskutera det jag har rapporterat. Det är av stor betydelse att det som jag nu skrivit nagelfars av så många som möjligt - det är genom grundliga och kritiska analyser som vi kan komma sanningen närmare. 

Mail från Justitiekanslern

Del 32

Mejl till Justitiekanslern Datum Dnr 2008-09-23 6033-08-21

Till Ulf Jonasson, ulf.jonasson@wtnord.se

Ditt mejl till Justitiekanslern

Du har i ett mejl till Justitiekanslern den 18 september 2008 ställt frågan huruvida genusperspektiv kan anläggas i ett visst brottmål och om Högsta domstolen skulle kunna bevilja resning i målet under tillämpning av genusperspektivet. Högsta domstolen prövar en fråga om resning efter skriftlig ansökan enligt vad som närmare anges i 58 kap. rättegångsbalken. Dina frågor är intressanta, men de föranleder ingen åtgärd hos Justitiekanslern; se den bifogade informationen om Justitiekanslerns tillsynsverksamhet, särskilt punkterna 2 och 3. 

Avslutningsvis kan nämnas att Justitiekanslern har för avsikt att under två års tid genomföra en utredning av vissa rättssäkerhetsfrågor, varvid bl.a. resningsinstitutet kommer att granskas.

Med vänlig hälsning

Judit Farago Gontier 

"Mycket underligheter"

Del 31.

Jag har läst igenom alla dina undersökningar om Heléne Fossmos död och DXP, etc. och kan nog säga att de flesta av oss veteraner som skriver här och på (f.d.) Knutbytråden på Flashback helt håller med dina slutsatser om att Heléne Fossmo inte dog en naturlig död (genom en olyckshändelse). Denna insikt har vi haft sedan länge.

Man kan väl också säga att det var ytterst nära att Helge blev fälld för det mordet, trots att man missade DXP-problematiken. Enligt min mening klarade sig Helge undan genom att man fäste för mycket vikt vid fel experter i rättegången. Om man får till stånd en resningsansökan, där man även tar hänsyn till DXP-problematiken, så kan det sannolikt bli en ändrad utgång. Samtidigt vill jag (kanske till skillnad från dig) dock poängtera, att många av oss (jag tror mig kunna tala för ett flertal av oss veteraner), också har kommit fram till slutsatsen att det inte är Helge ensam, som varit inblandad i Helénes död i badkaret.

Det har under de gångna åren kommit fram så mycket underligheter, som stärker detta antagande. T.ex.

1. Evelinas ändrade vittnesmål

2. SaFrs förvirrade vittnesmål

3. Den snabba rengöringen av badrummet (av PeGe, m.fl.) efter att Helénes kropp kommit bort därifrån

4. Åsas beröm av Evelina i en predikan ”Hon har pallat så mycket….”

5. Användandet av begreppet ”hemgång” för än den ene, än den andre i församlingen, som var förhärskande i församlingen under denna tid (och kanske är fortfarande), som gjorde att alla var inställda på att de alla mycket snart skulle ”gå hem”.

6. Att Heléne (och andra) vid denna tid var utsatt för press från Åsas sida, ”tukt”, för att hon inte anpassade sig till Åsas idéer (hon ”böjde sig” inte) och att hennes (Helénes) död därför förmodligen var något som en del inte var direkt överraskade över. Det låg så att säga i luften och när det inträffade, var det något som samtidigt styrkte vad Åsa redan tidigare sagt, ”profeterat” om. Den som "tjänar" på detta är förstås Åsa, hennes anseende som profetissa stärks.

Som sagt, att Helge på ett eller annat sätt varit inblandad eller i alla fall medveten om vad som skulle hända, det är högst sannolikt. Han var ju faktiskt i huset, men med tanke på alla som sprang i huset den dagen, trots ”magsjuka”, verklig eller påhittad, samt ovanstående underligheter (listan är säkert inte fullständig), gör att man inte kan utesluta att det finns flera gärningsmän bakom Helénes död. Jag går inte i detalj in på ovanstående punkter, men de har diskuterats länge i den f.d. Knutbytråden på FB. 

....bortom allt rimligt tvivel....

Del 30.

Citat från: fruktis skrivet 22 September 2008 kl. 19:22:52.

Kan vi då också utesluta - bortom allt rimligt tvivel - att tabletterna tagits/fåtts oralt? Bortom allt rimligt tvivel - ja. Kan inte tänka mig att substansen tagits in via munnen, den måste ha kommit in i Helénes kropp på annat sätt - och då är det som föreslagits - vaginalt, rektalt eller via spruta - det rimligaste. Men å andra sidan har jag lärt mig att ingenting är omöjligt då det gäller människan och hennes ondska 

Tack för bra svar Ulf!

Del 29.

Ja som Fruktis säger så får det uteslutas. Tänkte även på tarmar om de var undersökta men det är väl lite för långsökt, det tar en viss tid innan resterna passerar ner till tarm. Är fortfarande lite undrande till insulinsprutor med tanke på den tunna kanylen. 

Kan det vara så att det funnits tillgång till andra sprutor? Kanske inte så svårt att få tag i för de eller den som planerar mord. Det är så stort och mycket att sätta sig in i, mycket konstigt som hände i sekten och Fossmovillan den dagen. 

Svar på frågorna 1 och 2

Del 28.

Svar punkt 1.

Under rubriken "Inre besiktning", punkt 42 står bl a " Magsäcken innehåller ....... Inga tablettrester, ingen doft av alkohol". Jag tror bestämt att man kan lita på en sådan kommentar. Obducenten uppmärksammar/noterar alltså att det inte finns några tablettrester i magsäcken. Om det hade funnits "normala" spår av tablettrester tror jag inte att den obducerande läkaren nämnt detta, men det mycket ovanliga i att det inte fanns några tablettrester uppmärksammas. Såvitt jag kan se av obduktionsprotokollet nämns denna uppgift endast i den löpande texten - som en av mer än 50 olika observationer.

Sammanfattningen av protokollet - UTLÅTANDET - har sju att-satser, som redovisar de viktigaste fynden, där nämns inget om "Inga tablettrester, ingen doft av alkohol". Detta är en uppenbar brist i redovisningen och det för bland annat med sig att inte heller polisen observerar detta faktum att det inte finns några tablettrester.  

Detta borde den obducerande läkaren - Lars Eriksson - och den som "Undersökningsfynden uppvisades för professor Tom Saldeen" - ha uppmärksammat på ett annat, tydligare sätt. Såvitt jag förstår hade det varit rimligt om Lars Eriksson informerat polisen om punkt 42 och vad det verkligen innebar, då man noterat den höga koncentrationen av DXP i Heléns blod.

Svar punkt 2:

Heléne mamma Inger informerade mig om att det fanns sprutor i hemmet, p g a HF:s diabetes, som Du påpekar. Då vi har att göra med en så vidlyftig individ som HF tycks ingenting vara omöjligt. Jag finner det helt rimligt - bl a efter att ha studerat hundratals obduktionsprotokoll - att det inte alls tycks mig främmande att en substans kan tillföras kroppen vaginalt, rektalt eller via spruta - eller på något annat sätt som kanske ingen av oss kan föreställa oss.

Vad gällde Marilyn Monroe talas det ju om att hon fått i sig sina tabletter som lavemang. Innan jag läste om detta fanns en sådan möjlighet inte ens i min fantasi. I MM:s fall hade uppenbarligen ett stort antal kapslar med det aktuella läkemedlet använts, höljet - gelatinet - hade skurits sönder och endast pulvret hade använts.

Verkan av läkemedlet blev då mycket snabbare än om det tagits på vanligt sätt - oralt, dvs via munnen - samt att det blev färre - närmast inga tablettrester i kroppen. Den amerikanske pastorn Dr Bob - William Guithrie - hade också skurit sönder ett stort antal tabletter från gelatinet - för att få en snabbare verkande substans och kanske hoppades Dr Bob att tablettintaget inte skulle märkas - då det inte skulle finnas några tablettrester vid obduktion av hustrun Sharons kropp.

Jag tror att det funnits ett flertal möjligheter för HF att ge Heléne den dödliga tablettdosen, det går säkert att pulvrisera DXP-tabletterna och låta dessa lösas upp - kanske helt och hållet bli ett med exempelvis vatten, det torde inte heller möta några hinder att använda en tampong - som sugit upp vätskan - för att sedan användas. I en värld som denna - där vår fantasi inte ens kan föreställa sig vissa saker och ting - tror jag att allt kan vara möjligt. 

Vill gärna ha dina synpunkter på två frågor:

Del 27.

1. Är utlåtandet att det inte fanns spår av DXP i magsäcken helt att lita på till 100%? Kan man ha missat det?

2. Vi vet att det fanns sprutor i huset (Helges diabetes). Kan man pulvrisera DXP-tabletterna så pass (i en mortel?) och lösa upp i vatten (koksaltlösning?) att det går att använda i en sådan spruta?

the saint 
skrivet 22 September 2008 kl. 10:09:21 

Fråga om Theralen - ett sömn-lugnande preparat - och ett svar

Del 26.

Hej Ulf!

Vi är några som diskuterar Theralen, orala droppar. http://bit.ly/1IxIfwr

Kan det preparatet använts som premedicinering innan man t.ex. införde en tampong eller tamponad indränkt med krossad dextropropoxiofen kanske uppblandad med alkohol för snabbare verkan eller vatten. Vet att periodvis så har Theralen varit smaksatt med diverse smaker som t.ex. hallonsmak då det även ges till barn. Det har varit enkelt att blanda i dryck. 1 ml innehåller 40mg och för en ovan person så bör det räcka för att personen efter någon timma skall vara ganska så borta och trött. Har man använt större dos så kan medvetandegraden sänkts betydligt. 

Theralen varit smaksatt med diverse smaker som t.ex. hallonsmak då det även ges till barn. Det har varit enkelt att blanda i dryck. 1 ml innehåller 40mg och för en ovan person så bör det räcka för att personen efter någon timma skall vara ganska så borta och trött. Har man använt större dos så kan medvetandegraden sänkts betydligt. Helénes magsjuka har säkert gjort sitt till för att hon inte skulle reagera som i vanliga fall.

Svar:

Den svenska rättsmedicinen/rättskemin är på många sätt av mycket hög kvalitet. Det tas i princip alltid blodprov på den som skall obduceras inom den svenska rättsmedicinen.

Då screenas/testas för alkohol och vanliga läkemedel - exempelvis dextropropoxifen (DXP) och bensodiazepiner - dvs sömn-och lugnande läkemedel. Om polis eller åklagare misstänker att den döde kan ha haft andra droger i sig - ex amfetamin, heroin, kokain, hasch eller något annat illegalt - kan de bestämma att det aktuella blodprovet också skall screenas för de sistnämnda drogerna.

Theralen är ett "normalt" - lagligt - läkemedel, dvs om Heléne skulle ha haft Theralen i sin kropp vid dödsfallet så torde blodprovet ha visat detta. I obduktionsutlåtandet fanns varken alkohol eller Theralen i hennes kropp, så vi får utgå ifrån att medlen inte fanns i blodet. Om ex en tampong skulle ha använts för att föra in DXP i hennes kropp kan vi ju bara sia om. Det finns ju inga bevis för detta. 

Dock vet vi att Heléne hade 2.0 mikrogram/gram DXP i lårblodet, och en tämligen stor mängd DXP har uppenbarligen tillförts hennes kropp, hur vet vi inte. Alternativen kan vara att hon fått det vaginalt, rektalt eller via spruta. 

Kan Högsta domstolen ”bevilja resning till nackdel för någon" – ex Helge Fossmo?

Del 24.

Kan en man - ex Helge Fossmo - som en gång är frikänd från ett brott – att ha mördat sin hustru Heléne Fossmo - åter åtalas för detta brott?

Så vitt jag förstår det hela så skall en sådan sak vara möjlig, om det framkommit nya och mycket graverande omständigheter som pekar mot den tidigare frikände. Att det juridiska spelet är komplicerat känner vi alla till. 

Jag har diskuterat en del av mina tankar och funderingar kring Heléne Fossmos död med en av landets ledande jurister och han lärde mig att det finns något som heter ” att bevilja resning till nackdel för någon”. Jag vet inte riktigt hur det hela går till, men så vitt jag förstår är det främst de aktuella åklagarna som hos Riksåklagaren kan ansöka om få resning beviljad till någons nackdel. 

Om riksåklagaren finner de nya omständigheterna så starka - mot den tidigare frikände personen - så föreslår riksåklagaren att Högsta domstolen skall avgöra om den sökta negativa resningen skall beviljas. Om så sker tas rättegången åter upp i den Hovrätt där målet tidigare behandlades. (Rätta mig om jag har fel).

Beviljad resning

Att bevilja resning är ett mera välkänt begrepp, som vi under senare år sett några exempel på, ex Joy Rahman som 1994 dömdes för mord på en kvinna. Åtta år därefter - 2002 – beviljades han ny rättegång hos Högsta domstolen och fick till stånd en ny rättegång i Svea hovrätt, där han friades.

Wikipedia: Resning, juridisk term för det rättsmedel som innebär ett återupptagande av ett brottmål eller tvistemål där en dom redan har avkunnats och vunnit laga kraft. Sedan 1993 finns elva fall där resning beviljats (och personen sedan friats i en ny rättegång) som gällde personer dömda till långa fängelsestraff (varav två gällde livstids fängelse). 

6. Genusperspektivet

Del 23.

Så här skriver Nationalencyklopedin om genusperspektiv.

- Uppfattning av något utifrån olika kön. Med genusperspektiv avses att man analyserar företeelser, förhållanden och processer i samhället inom politik, ekonomi, utbildning, vetenskap, kultur etc. utifrån ett perspektiv som beaktar att relationer mellan kön kan inverka även i till synes könsneutrala sammanhang och att tillskrivna kollektiva könskarakteristika, som skapar systematisk ojämlikhet mellan könen, uppmärksammas. Hur skulle de rättsmedicinska bedömningarna ha varit om obduktionen och de rättsmedicinska expertkommentarerna handlagts av en/flera kvinnor i stället för av fem män.

(Obducent, rättsmedicinske assistenten, ”undersökningsfynden uppvisade för professor”, samt två rättsmedicinare i Rättsliga rådet – samtliga män). I dessa tider då frågor av de mest skilda slag också ses ur genusperspektiv är det intressant att även införa dessa tankar vad gäller Heléne Fossmos dödsfall. Docent Kari Ormstad, Stockholm – numera professor i Oslo Under tiden för obduktionen på Heléne Fossmo - december 1999 - och även tiden för de två rättegångarna – 2004 - vet jag att det fanns en hel del mycket kompetenta kvinnliga rättsläkare. Under några år – jag kan inte säga exakt när eller hur många - var Kari Ormstad chef för rättsläkarstationen i Stockholm, och hon hade gjort sig väl känd som en mycket stridbar kvinna.

Jag kan själv intyga att det fanns en viss ton - en mycket empatisk ton - i hennes obduktionsprotokoll. Jag har en stark känsla av att hon inte skulle ha släppt ifrån sig ett ”fall” som Heléne Fossmos, som jag nog har en uppfattning av att den obducerande läkaren kanske gjorde. En del människor sätter en ära i att inte ändra uppfattning, en del tycks kunna ta till sig nya uppgifter och ända sig – även om de då rör sig en bit från sin tidigare uppfattning. Det hade alltså varit intressant om Kari Ormstad hade gjort obduktionen och det hade kanske varit ännu intressantare att ha haft henne som expert i Rättsliga rådet.

I dag tror jag nog att det skulle ha varit med någon kvinna - i ett motsvarande råd - om ett likande brott hänt – med tanke på genusperspektivet. Jag är övertygad om att en kvinna – i synnerhet i ett fall som detta – skulle ha upplevt och förmedlat - ännu mer empati än de allra flesta män skulle ha gjort. Inte minst skulle jag tro att detta skulle ha hänt efter vad vi fick veta efter 1999 – om Fossmos förehavande.

Vad gäller de två rättsmedicinska experterna i Rättsliga rådet - professor Peter Löwenhielm, Lund och docent Robert Grundin, Stockholm – är vi många som inte har någon speciell tilltro till dem. Jag tror att kvinnor, likväl som män, kan förmedla en lika tydlig vetenskaplig hållning, men ändå blir det mänskliga engagemanget mera påtagligt när en kvinna redogör för vissa saker. 

Professor Kerstin Boström, Göteborg var chef för rättsläkarstationen i Göteborg många år.

Hon var en mycket stark personlighet och kompetent rättsläkare. Jag menar att det var inte var någon tillfällighet att det var i Göteborg – som redovisats i vår studie, se avsnitt ---- – som antalet suicid var påtagligt mycket lägre än samtliga övriga rättsläkarstationer. I 33% av fallen – där dextropropoxifenet ingått – bedömdes dödsfallet vara självmord. 

I Uppsala var den siffran 73%. Genomsnittet för de sex rättsläkarstationerna var 57%. Bland de läkare som gjorde 10 eller fler obduktioner varierade bedömningarna för suicid från 25 – 83%. Det skiljer alltså mycket tydligt mellan olika läkare, och övergripande blir skillnaden mellan de sex stationerna är också stora.

Jag tar fram bara dessa två exempel på kompetenta kvinnliga rättsmedicinare, jag skulle kunna nämna ett antal till. 

5. Att förändra gärningsprofilen

Del 22.

Juridik är en mycket komplicerad vetenskap/sysselsättning och det är sannerligen inte lätt för oss vanliga att begripa oss på det hela. På något sätt är det inte fråga om vad som rätt eller fel, det är fråga om vad åklagaren kan bevisa, och som rätten sedan skall acceptera. Under rättegången var detta åklagarens gärningsbeskrivning:

-        - Helge Fossmo har den 18 dec 1999 i Knutby, Uppsala kommun, berövat sin hustru Heléne Fossmo livet genom att med våld tillfoga henne brott på skallbenet med åtföljande blödningar i anslutning till hjärnhinnorna och i hjärnan.

Såvitt jag förstod av rättegångshandlingarna, var det alltså huruvida brottet på skallbenet hade tillfogats med våld eller inte som åtalat gällde. Det var alltså det som tingsrätten i första hand skulle ta ställning till. Om så är, skulle inte rätten bedöma/behöva ta ställning till om den mycket höga dosen dextropropoxifen i Heléns blod varit en primär dödsorsak – tillsammans med brottet på skallbenet. Eftersom den frågan/påståendet inte var formulerat var det inte rättens uppgift att ha en uppfattning.

När åklagarna - i tingsrätten - inte fick gehör för den första gärningsprofilen - borde de ha lärt av detta och förändrat denna profil inför förhandlingarna i hovrätten. Det finns exempel på att utgången av svåra brottsmål har förändrats i den högre instansen efter det att åklagaren ändrat gärningsbeskrivningen.

Vi är nog många som minns hur den 29 årige Marcus Gabrielsen i maj 2005 misshandlades till döds på Kungsgatan i Stockholm. Tre unga män åtalades. Utan att gå in för mycket på detta mål, jag vill bara belysa en princip. Till mångas bestörtning fälldes ingen av de tre åtalade för mord i tingsrätten. Tingsrätten dömde en av de tre för grov misshandel till fängelse i ett år, en annan dömdes för misshandel av offrets kamrat medan den tredje åtalade gick fri.

Kammaråklagare Anne-Marie Bergström ansåg i hovrätten att de tre unga männen skulle ställas till svars för mord. Hovrättens beslöt fälla de tre unga männen och dömde dem till grov misshandel och vållande till annans död, samtliga tre fick fyra års fängelse. Kammaråklagaren ansåg att domen var välskriven, pedagogisk, tydliggörande och att bevisvärderingen inte lämnar några frågetecken. Anne-Marie Bergström medverkade i fler uppmärksammade mål och utsågs den 16 aug 2007 till jämställdhetsombudsman. 

4. Dra erfarenheter av händelserna och rättegångarna kring den amerikanske pastorn William Guthrie

Del 21.

Det är naturligtvis inget som helst bevis för någon slags skuld för någon, att jag hittat ett fall i USA där en pastor - William Guithrie - uppenbarligen förgiftar sin hustru Sharon - till döds och döms för detta till livstids fängelse - i två instanser. Pastorn nekar naturligtvis.

Dock; det finns så många likheter mellan hur den amerikanske Pastorn agerat och hur den svenska Pastorn agerat – att en jämförelse bör göras. Som bekant har också den svenske pastorn nekat till alla beskyllningar. I båda fallen har deras fruar – Sharon och Heléne – avlidit under mycket oklara omständigheter i familjernas respektive badrum. De båda kvinnorna vara goda kristna och p g a vad männen sagt – också tämligen blyga, så blyga att båda hade nattlinnen på sig när de badade. Båda kvinnorna hade stora mängder av ett läkemedel i kroppen när de dog – Temazepam och Dextropropoxifen – som skrivits ut på deras män.

I båda fallen misstänks männen för att ha gett kvinnorna sina respektive läkemedel på ett sätt som inte var det vanliga. Den amerikanske Pastorn misstänks för att ha krossat de uppskattningsvis mer än 50 tabletter som Sharon antogs ha fått i sig – och blandat dessa i hustruns ”kvällsdrink av milk-shake”.

I Helénes fall vet vi att hon hade en stod dos av dextropropoxifenet i blodet – 2,0 mikrogram/gram lårblod - när hon dog, dock fanns inga tablettrester i hennes magsäck. Teorier finns om att Heléne kan ha fått ett stort antal tabletter i sig antingen, vaginalt, rektalt eller via spruta – då Helge Fossmo p g a sin diabetes hade sprutor hemma.

Pastor Guthrie hade fått sina tabletter utskrivna vid två tillfällen, det första den 29 april 1999. Då fick han 15 tabletter Temazepam för två uttag, och det andra tillfället var den 12 maj 1999, också två uttag. Detta gav totalt 60 tabletter.

Den förskrivande läkaren visste att läkemedlet skulle skrivas ut med stor försiktighet. Därför endast 15 tabletter åt gången plus endast ett ytterligare uttag. Att Guthrie fick nya piller utskriva den 12 maj berodde – enligt den förskrivande läkaren - på att Guthrie hade uppgivit att han tappat bort sitt första recept.

Den svenske Pastorn fick 100 stycken Dexofen utskrivna den 20 oktober 1999. Enligt Heléns mamma Inger använde Heléne aldrig speciellt starka läkemedel, det stannade vid Alvedon. De båda pastorerna ansågs ha tämligen vidlyftiga sex liv, de hade älskarinnor. De var också flitiga konsumenter av porr på internet. De har sagts om de båda att de var mycket tydliga på hur saker och ting skulle skötas, dvs det var dom som bestämde. 

Pastor Guthrie avslöjades ha skrivit ett ”självmords-mail”, ett mail där hustrun antydde att hon skulle begå självmord. Det stora kruxet var dock att mailet vars skrivet efter hustruns död – och återfanns på mannens dator.

Uppseendeväckande i vårt svenska fall var att Helge Fossmo och Åsa Waldau hade ändrat i det dödsorsaksintyg som de skulle visas upp för Heléne föräldrar, de visste att Helénes mamma var sjuksköterska och säkerligen kände till hur farliga dextroproxifen. Även rätten fann detta anmärkningsvärt. Att sedan de två pastorerna påminner en hel del om varandra utseendemässigt kan naturligtvis inte ses som något slags bevis, men…..

I de amerikanska rättegångarna spelade den rättsmedicinska data-experten en mycket viktig roll, han kunde påvisa att William Guthrie sökt på mycket speciella ord på sin dator. Även den svenska polisen har sökt igenom Helge Fossmos datorer, men man måste veta vad vilka ord man skall söka på. Eftersom den svenska polisen hade missat vikten av de rättsmedicinska/rättskemiska data hittade man sannolikt inget av värde. I dagens läge skulle det vara viktigt att söka på ex William Guthie, ”amerikansk pastor ”- ” fälld för mord”- ”död i badkar” – ”förgiftning med läkemedel” och en hel del annat.

Jag utgår från att poliserna har kvar Fossmos dator/datorer. Dessa tankar framförde jag till Kenneth Ågren när jag träffade honom senast – i början av augusti i år - och delgav honom mina nya rön. Jag rekommenderar såväl åklagare som polis att läsa boken ”Serving God Serving Time”.( Kenneth Ågren skulle beställa den snarast). Den boken plus det länkar jag har publicerat – från den andra rättegången - ger en mycket god bild av omständigheterna kring fallet med den amerikanske pastorn och mordet på hans hustru Sharon

3. Rättskemiska data är viktigare än vad som tidigare framkommit

Del 20.

The prevalence of dextropropoxyphene in autopsy blood samples. Forensic Sci Int. 1998 Sep 28;96(2-3):181-7. Jonasson U, Jonasson B, Holmgren P, Saldeen T. Department of Forensic Medicine, University of Uppsala, Sweden.

The prevalence of dextroproxyphene (DXP) in the total medico-legal autopsy material in Sweden during 1992 to 1996 was examined. Simultaneous findings of paracetamol and alcohol in the blood were considered in the analyses. DXP in peripheral blood was found in 1782 (7.5%) of the 23,691 cases analyzed during 1992-1996. The autopsy prevalence of DXP increased by 25% from 1992 to 1996. The mean blood DXP concentration was 1.62 micrograms/g (the blood level of DXP after a therapeutic dose is 0.05-0.75 microgram/g).

The blood DXP level was < 0.75 microgram/g in 947 cases and > or = 0.75 microgram/g in 835 cases. The cases < 50 years of age had a significantly higher mean concentration (2.36 micro-grams/g) than those > or = 50 years (1.04 micrograms/g).

Paracetamol in the blood was found in 53% of the DXP cases (mean 75.0 micrograms/g; therapeutic level 2.5-25 micrograms/g) and alcohol in 43% (mean level 0.14%). According to the death certificates 54% (956) died from fatal poisoning. Among these, 74% (707) showed a blood DXP concentration > or = 0.75 micrograms/g. Other Scandinavian countries, Denmark and Norway have reduced the rate of fatal DXP poisonings through government regulations for prescription.

As the defined daily dose/1000 inhabitants during a 12-month period (DDD) of DXP preparations in Sweden (14.4 in 1996) is six times as high as in Denmark and nine times as high as in Denmark and nine times as high as in Norway, introduction of similar regulations in Sweden should be considered.

Kommentar: Förekomsten av DXP ökade med 25% från 1992 till 1996. I det undersökta materialet – 1782 personer – var DXP koncentrationen i blodet 1.62 mikrogram/gram, den terapeutiska dosen ligger mellan 0.05 – 0.75 mikrogram/gram. Nivå av DXP i blodet var under 0.75 mikrogram/gram in 947 av fallet och över 0.75 mikrogram/gram i 835 av fallen. (Helén hade som bekant 2,0 mikrogram/gram DXP i blodet vid sitt dödsfall, vilket som synes är en mycket hög siffra, mycket överstigande den övre gränsen i den terapeutiska nivå, dvs när man tar en tablett p g a av normal värk)

2. Rättsläkarna bedömer suicid i högre grad än oklart vid dödsfallet

Del 19.

Suicides may be overreported and accidents underreported among fatalities due to dextropropoxyphene. J Forensic Sci. 1999 Mar;44(2):334-8. Jonasson B, Jonasson U, Saldeen T. Department of Forensic Medicine, University of Uppsala, Sweden.

Among prescribed drugs in Sweden dextropropoxyphene (DXP) is the medical compound most frequently responsible for self-inflicted fatal poisonings. To analyze the process leading to the classification of the manner of death in cases of fatalities where DXP caused or contributed to death, a set of explicit and implicit operational criteria was applied retrospectively to fatal DXP poisonings among autopsy cases performed at one department of forensic medicine in Sweden during the six-year period from 1992 to 1997.

DXP fatality was found in 113 (2.6%) of the total 4 306 autopsy cases. Suicide was recorded in 84 (74%) of these cases, and an undetermined manner of death in 24 (21%). Explicit unambiguous expressions of the intent of the decedent were found in 29 (26%) of the 109 analyzed cases. (In four cases no analysis could be performed). In 46 cases only implicit and no explicit criteria were found.

The total number of implicit criteria in individual cases without explicit criteria never exceeded three and in 34 cases no criteria of any type were documented. It is concluded that the classification of the manner of death at DXP fatalities was often based on very limited grounds when the operational criteria were used as a standard for comparison. Information from relatives, friends and others concerning the decedent was rarely accessible.

The shortage of information probably led to deficiencies in the death statistics concerning DXP fatalities. Considerable underreporting of accidents and probable overreporting of suicides were found. Failure to report DXP deaths as accidents may delay discovery of the high toxicity of this drug. This might be one of the reasons why the DXP fatality rate is still constantly high in Sweden, while both Denmark and Norway have managed to decrease their DXP death rates by vast restrictions, based on alarming reports of accidental DXP fatalities. In order to guarantee valid death statistics concerning self-inflicted poisoning, the information base leading to classification of the manner of death has to be enlarged.

This requires implementation of new routines, including interviews of relatives, acquaintances and significant others to get the information needed to assess the decedent's intention to die. Operational criteria may facilitate the difficult classification process by providing a structured standard, and the set of explicit and implicit criteria applied in this study is recommended.

Kommentar: Bedömningen av dödssättet baserades ofta på mycket begränsade data. Vi fann att det var en underrapportering av olycksfall och en överrapportering av suicid. För att garantera en så korrekt statistik som möjligt vid bedömningen av dödssättet behövde nya rutiner föras in. Förutom att använda sig av rättsmedicinska, rättskemiska data samt polisrapporter skulle undersökande läkare ta in mer information om den avlidne, genom bl a kontakt med familjemedlemmar, nära vänner eller arbetskamrater. 

Fungerande – väl utprövade och tydliga - kriterier borde ingå som standard för att en bedömning om dödsorsaken skall bli så tillförlitlig som möjligt. 

1. Rättsläkarna gör olika bedömningar – beroende på var de verkar:

Del 18. 

The manner of death among fatalities where dextropropoxyphene caused or contributed to death. Forensic Sci Int. 1998 Sep 28;96(2-3):181-7. Jonasson B, Jonasson U, Saldeen T. Department of Forensic Medicine, University of Uppsala, Sweden.

Dextropropoxyphene (DXP) is one of the most prescribed analgesic compounds in Sweden. To investigate the manner of death among fatalities where DXP caused or contributed to death all medico-legal autopsies performed in Sweden in 1992-1996 were analyzed on the bases of toxicological analyses and death certificates. DXP in peripheral blood was found in 1782 (7.5%) of the total 23,691 blood samples.

According to the death certificates 956 (54%) of the 1782 cases were classified as fatal DXP poisoning. Among these, the manner of death was classified as accidental in 49 cases (5%), suicidal in 542 cases (57%) and undetermined in 365 cases (38%). The reported manner of death differed between the six forensic medicine districts in Sweden.

The accident rate differed significantly between the district with the highest rate (9%) and the districts with the lowest rate (1%). One district had a significantly higher incidence of suicide (73%) than four of the other districts, while another district had a significantly lower incidence of suicide (33%) than all the other districts. The accident classification rate among the physicians performing ten or more autopsies varied from 0% to 17%, the suicide classification rate from 25% to 83% and the rate of undetermined manner of death from 8% to 71%.

A major conclusion drawn from this study is that accidental DXP fatalities may be underestimated. This may have serious consequences, as under-reporting of accidental DXP fatalities will increase the risk that knowledge of the high toxicity of DXP will not reach the population consuming this drug. Since valid death statistics concerning the manner of death at DXP fatalities are needed to provide the base for preventive actions, special attention should be paid to the classification process, in order to increase the uniformity of the assessments among the different physicians, and to avoid under-reporting of accidents.

Kommentar: 956 (54%) av den 1782 dödsfallen bedömdes som DXP-förgiftningar. Av dessa klassificerades 49 fall (5%) som olycksfall, 542 fall (57%) som suicid och oklar dödsorsak i 365 fall ( 38%). Dödssättet – Manner of death – skiljer sig tydligt mellan de sex rättsläkardistrikten (Stockholm, Uppsala, Umeå, Linköping, Göteborg och Lund). Suicid – självmord – noterades i Uppsala i 73% av antalet fall under per perioden medan motsvarande siffra i Göteborg var siffran 33%. Detta är en mycket allvarlig skillnad. Bland de läkare som gjort 10 eller fler obduktioner varierade bedömningen suicid från 25 – 83%, oklara suicid från 8 - 71% och olycksfall från 1 - 9% .

.

Sex punkter att gå vidare med.

Del 17.

1. Rättsläkarna gör olika bedömningar – beroende på var de verkar.

2. Rättsläkarna bedömer suicid i högre grad än oklart vid dödsfallet.

3. Rättskemiska data är viktigare än vad som tidigare framkommit.

4. Ta vara på erfarenheter av händelserna och rättegångarna kring den amerikanske pastorn William Guthrie – som dömdes till livstid fängelse av två rättsliga instanser – för mordet på sin hustru.

5. Att förändra gärningsprofilen. När åklagarna inte fick gehör för den första gärningsprofilen - borde de ha lärt av detta och förändrat denna profil inför förhandlingarna i hovrätten.

6. Genusperspektivet. Hur hade de rättsmedicinska bedömningarna varit om de bedömts av/handlagts av en/flera kvinnor i stället för av fem män.(Obducent, rättsmedicinske assistenten, ”undersökningsfynden uppvisade för professor”, samt två rättsmedicinare i Rättsliga rådet).

Av de sex ovan angivna punkterna har tre – 1,2,3 - sin grund i vår egen rättsmedicinska forskning, en punkt – nr 4 – är resultatet av ett långvarigt och grävande journalistiskt arbete, punkt nr 5 är en juridiskt färgad synpunkt och den sista punkten – 6. genusperspektivet – är en tanke i tiden.

PS. Glöm inte den här bilden¸ http://amzn.to/1CBEeWk

Två rättegångar mot pastor William S Guithrie

Del 16.

Guithrie dömd till livstid i två instanser. Den första rättegången påbörjades 12 januari 2000, och den finns noggrant beskriven i boken ”Serving Good Serving Time”, författare är PS Chilson och utgiven på förlaget Authorhouse, Indiana, USA år 2005.

Efter utslaget skyldig "murder of first degree" - överlagt mord - överklagade självfallet den åtalade pastorn domen och en ny rättegång togs upp i South Dakota Supreme Court.

Se referat från denna rättegång:

1) South Dakota Supreme Court.State v.Guthrie, 2001 DS 61, Opinion filed Wednesday, May 16, 2001(28 pages) http://www.sdjudicial.com/opinions/printpage.asp?record=956

2) South Dakota Supreme Court State v. Guthrie, 2001 SD 61 Opinion Filed On Wednesday, July 11, 2001 http://www.sdjudicial.com/index.asp?category=opions&nav=5367&year=2001&month=7&record=150

Den första rättegången mot Pastor William Guthrie påbörjades 12 januari 2000, och den finns noggrant beskriven i boken ”Serving God Serving Time”, författare är PS Chilson utgiven år 2005. I en bok på fler än 300 sidor ”Serving God Serving Time” berättar Pamela S Chilson på ett mycket personligt - och väl underbyggt sätt - hur hon upplevde händelserna i den lilla staden Wolsey i Syd Dakota. Staden hade då 450 invånare och mordet på Sharon Guthrie påverkades självklart hela bygden på ett mycket djupt sätt.

Bill Guthrie och Sharon Provane träffades 1964 - under studietiden. Det berättas att Sharon alltid var så stolt över sin man, inte minst när han tog sin doktorsgrad. Under rättegångarna uppstod dock frågetecken huruvida maken Bill överhuvudtaget hade disputerat. Vi torde vara en och annan som minns Refaat el Sayed – och dennes doktorsgrad. När Refaat var i USA talade han om sin doktorsgrad från Sverige, när han var i Sverige talade han om sin doktorsgrad erövrad i USA.

Det var den fredagen 14 maj 1999 som Sharon Guthrie återfanns närmast livlös i badkaret hemmavid, den 15 avled hon. Pastorn vill begrava henne snarast möjligt och till allas förvåning skulle detta ske redan på måndagen, den 17 maj 1999. På väg från begravningen meddelade William sina döttrar följande.

- Jag skulle uppskatta väldigt mycket om ni kunde städa bort er mors saker från huset så snart som möjligt. Ni kan behålla hennes kläder eller ge bort dem.

- Jag vill också att ni tar bort hennes ko-samling. Jag kanske gifter om mig nån gång och då vill jag inte ha kvar dessa kor i huset. (Sharon var känd för att samla kor i olika skepnader). Tisdagen den 18 maj samlades de tre döttrarna – som samtliga var utflugna ur boet för att – på faderns order städa bort moderns alla tillhörigheter.

Systrarna upplevde det hela som att inte ens minnet av modern skulle få finnas kvar.

Den 27 augusti 1999 utfärdade Beadle Countys lokale åklagare Michael Moore en arresteringsorder på William Guthrie:

- Biträdande Sheriff Sheridan har fått en arresteringsorder och begett sig till Wolsey för att arrestera Bill Gurthrie, så att denne snarast kan sättas bakom lås och bom. Biträdande Sheriffen Sheridan skall ha sagt när han arresterade Bill Guthrie:

- Bill, Jag har en arresteringsorder på dig för mordet på Sharon. Man kan förmoda att Bill Guthries kyrkostyrelsen, ”The Committe of Ministry in the Presbytery” blev tämligen chockade. Den 12 januari 2000 inleddes den första rättegången, som mycket nära beskrivs i boken ”Serving God Serving Time” av P S Chilson, Authorhouse, Indiana. 2005.

Boken går att beställa på http://amzn.to/1CBEeWk

Jag tar fram endast några få detaljer ur boken. Ett läkemedel vid namn Temazepam. Den 29 april 1999 fick William Guthrie ett recept på ett bensodiazepin-prepatrat vid namn Temazepam, en substans som inte finns i vårt land. Antagligen har den bedömts vara alltför farlig. I USA fick medlet skrivas ut endast i förpackningar på 15 tabletter åt gången. Han fick göra två uttag på tabletterna. Även den 12 maj fick han ett recept, då han till sin läkare sagt att han tappat sitt förra recept. Även här gällde det 2x15 tabletter.

Det gjordes alltså fyra uttag, tillsammans 60 tabletter och endast sex återfanns när polisen gjorde sin undersökning. 54 tabletter saknades alltså. Även i detta fall - liksom vad gäller Heléne - diskuterades det hur den senare avlidna fått i sig tabletterna. Det antas att Sharon fick sina tabletter blandad i sina mjölk-drinkar hon så gärna drack. William Gutrie skyllde delvis Sharons – enligt honom kraftiga övervikt, 85 kg - på att hon ständigt och jämt skulle dricka sina mjölkdrinkar/mjölk-shakes. 

Tabletterna hade sannolikt smulats sönder - och därefter blandats i mjölken.

Det kom under polisutredningen fram att Pastorn varit tämligen vidlyftig vad gällde kvinnoaffärer. Han hade varit så förslagen att han av sin kyrkostyrelse hade utfärdat studie och utvecklingstid, som skulle genomföras i ett angränsande samhälle. Polisen upptäckte dock att Pastorn använde denna tid för möten med sin älskarinna…. (Älskarinna på betald arbetstid skulle man kunna säga).

Ett av de viktigaste åklagarvittnena var Judd Robbins – dataexpert inom rättsmedicinen fån Nevada. Han gick ytterst noggrant genom Pastorns dator och fann bl a en hel del pornografi. Efter tre dagars sökande i pastorns dator och genom att kombinera olika filerna fann Robbin bevis för att Gutrie hade sökt på Internet för orden – ”Painless” and ”surefiring methods”. Dvs ”smärtfrihet” och ”bergsäkra metoder”.

Robbin grävde fram detaljerade uppgifter om ”sömnpiller” och ”dödliga städ-preparat”.

Pastorns dator hade tagits om hand den 27 juli, ca en och en halv månad efter mordet. På datorns återfanns också ett – som Pastorns ville göra gällande – ett självmordsbrev från hans hustru, och detta löd – det var riktat till en av döttrarna:

-   Dear Suzanne, I am sorry I ruined your wedding. Your dad told me about your concerns of my interfering in Lexi´s and the possibility I might ruin hers. I won´t be there so put your mid at ease. You will understand after the wedding is done. I love you all 

Mom.

Problemet med detta självmordsbrev var att det hade skrivits efter Sharons död, det var lätt att utläsa från datorn. William Guthries försvarare – som försökte anföra detta självmordsbrev som något slags bevis för sin klients oskuld - fick en kraftfull varning och ett kännbart bötesstraff av domstolen för att han hade försökt vilseleda domstolen. Försvarsadvokaten fann sedan för gott att flytta från orten. I sin sammanfattning av rättegången och allt omkring skriver PS Chilson bl a:

-   Bill Guthrie var formellt aldrig diagnosticerad, men att döma av hans uppträdande och sätt att vara, kunde man anta att han led av en narcissistisk personlighets störning, vilket bland annat innebär att han utnyttjar andra för att nå sina mål.

-   Han vill gärna bli tilltalad som Dr Bob, eftersom han påstod sig ha en doktorsgrad. Ett påstående som blev starkt ifråga satt under rättegångarna.

Bill Guthrie var en mycket kontrollerande person.

-   Han klagade ständigt över huvudvärk, värk i ryggen – allt för att få uppmärksamhet.

-   Pastorn var känd som en flitig besökare av porr-sidor på internet. Han hade t o m försökt få en kraftfull uppdatering av sin dator beviljad av kyrkostyrelsen. 

Mail från Olle Nilsson till mig, Elin Blank och Kenneth Ågren

Del 15. 

Från Olle N till mig torsdag 25 okt 2007 11.03.45

Hej Ulf och stort tack för dina mail med intressanta länkar. Jag delar helt din åsikt om att detta ärende borde kunna bli föremål för förnyad bedömning (även om jag inte är jurist). I vanliga fall är jag inte den tvärsäkra typen - men i detta fall känner jag mig 100% säker på att de skador som orsakade Helenes död inte hade uppkommit genom en olycka, det finns helt enkelt inga möjligheter rent fysiskt. Det jag inte kunde förstå var hur hon kunde bli så viljelös att någon kunde orsaka denna skada - som krävde att hon inte kunde skydda sig.

Den hypotes du framför skulle förklara det. Bifogar min sakkunnigbedömning från rättegången - där jag tagit bort obduktionsbilderna av sekretess skäl. Jag skulle bli oerhört glad och lättad om fallet kunde tas upp igen, och bidrar gärna som sakkunnig.

Hjärtliga hälsningar Olle.

--------------------------------------

Mail från Olle N till Elin B och Kenneth Å - och kopia till mig måndag 23 nov 2007 11.15.16

Bästa Elin och Kent,

Det har nu gått några år sedan den intensiva tid då rättegången mot Helge Fossmo pågick, trots det återkommer ständigt frågan om hur den första hustrun Heléne avled. Av en händelse sammanträffade jag på en konferens med Ulf Jonasson som är rättsmedicinare med stor kunskap om dextropropoxifen - den substans som Heléne hade i blodet.

Eftersom Knutbymålet just åter varit aktuellt i media kom vi överens om att kritiskt gå igenom kunskapsläget och granska hur vi resonerat i samband med rättegången - och gå igenom bevismaterialet än en gång. När vi gjorde det framstår det än en gång som fullständigt omöjligt att Heléne dödsfall skulle kunna vara en olycka. Det som kanske inte framkom tillräckligt tydligt vid de redovisningarna av utredningen är betydelsen av den smärtstillande substansen Dextropropoxifen (DXP) och vilka konsekvenserna kan bli när en person som är ovan vid dessa läkemedel - (Heléne Fossmo) - får i sig medlet. Den aktuella dosen 2,0ug/g räcker för en mycket kraftigt reaktion.

En sådan reaktion kan förklara hur skallskadan kunde uppkomma – eftersom skadan förutsätter att HF inte kunde göra motstånd.

Anmärkningsvärt är också att det konstateras i obduktionsprotokollet att det inte fanns några tablettrester av substansen DXP i Helenés magsäck vid dödsfallet. Preparatet kan ha tillförts Helené vaginalt, rektalt eller intravenöst - eller kanske på något helt annat sätt. Som jag tidigare redovisat är det både rent rumsligt (fysiskt) och mekaniskt omöjligt att skadorna kan ha uppkommit genom fall med de förutsättningar som rådde på platsen (min PPT presentation från Hovrätten - utan obduktionsbilder - bifogas). 

Skriver detta för att till er förmedla att det enligt min bedömning inte finns något tvivel om att Heléne avled till följd av annan persons agerande. Jag kan naturligtvis inte bedöma om det finns förutsättningar att för detta ärende vidare, men skulle ni anse att det är möjligt så är både Ulf Jonasson och jag beredda att medverka eftersom det känns som en moralisk och mänsklig plikt.

Med vänlig hälsning.

Olle Nilsson

------------------------

Mail från Elin Blank till Olle N m fl måndag 26 nov 2007 11.23.16

Hej Olle!

Vi var ju - och är alltjämt - av samma övertygelse som Du/Er när det gäller Helenes död. För något år sedan hade vi ett möte här i polishuset med Ulf Jonasson angående dextropropoxifen. Det finns ingenting vi kan göra i ärendet nu, tyvärr.

Tack för Ert engagemang!

Vänliga hälsningar Elin Blank

----------------------------------

Mail från Olle N till mig tisdag 4 dec 2007 09.47.09

Hej Ulf,

Har nogsamt begrundat utfallet av vårt förslag. Jag tycker att målet måste vara att om tillfälle så småningom bjuder sig kunna återta diskussionen om Helenes död och då möjligen återuppta eller starta en ny juridisk process. Förutsättningar får en sådan process är dock att åklagaren bedömer att bevisläget har förändrats. Detta skulle t.ex. kunna ske genom en ny utveckling med anledning av att nya fakta kommer fram. I avvaktan på att bevisläget förändras måste vi bevara vår trovärdighet genom att undvika offentlig polemik - att verka mot media skulle innebära att vi blir parter i målet. För egen del vill jag se min roll som oberoende expert. Jag anser således att det är klokast att avvakta och inte agera ytterligare innan en eventuell ny händelseutveckling - vi har nog inte hört det sista i detta ärende.

Hjärtliga hälsningar Olle 

Möte med professor Olle Nilsson

Del 14. 

Olle Nilsson – åklagarnas främsta vittne.

Sedan hösten 2005 bor vi i Sörmland och i min nya hemstad deltar jag aktivt i kommunpolitiken. Jag var också en period aktiv inom landstingspolitiken och deltog då bl a i en del konferenser och utbildningar.

Den 26 september 2007 besökte jag en konferens på välkända Solbacka där professor Olle Nilsson, ortoped från Uppsala universitet, föreläste. Jag fäste mig genast vid hans inte helt respektfulla förhållande till sin lärdomsstad, en man med en sådan självdistans tilltalade mig. Jag visste också att han var den forskare som varit en av åklagarnas huvudvittne i rättegången mot Helge Fossmo vad gällde anklagelsen om mordet på hans hustru Heléne. Jag hade läst hans vittnesmål och var helt enig med honom.

Hans slutsatser komprimerades i följande fyra punkter:

1. Skall-och ansiktsskadorna.

2. Fallmekanismer.

3. Kraft och energi-innehållandena i skadan.

4. De rumsliga förhållandena i badrummet Sammantaget konstaterar Olle Nilsson att:

- Visar var och en att skadan inte kan ha uppkommit vid ett fall.

Jag hade också läst vad de två rättsmedicinska experterna - professor Peter Löwenhielm, Lund och docent Robert Grundin, Stockholm, ledamöter av Socialstyrelsens råd för vissa rättsliga och medicinska frågor, vanligen kallat Rättsliga rådet - sagt i sina vittnesmål. Och jag hade inte den minsta tilltro till deras vittnesmål. Däremot föreföll Olle Nilssons vittnesmål klokt och vettigt och rimligt – på alla punkter. Det är inte helt obekant att det inom såväl polis- åklagar som journalistkretsar anses att de två rättsmedicinska experternas vittnesmål "sabbade" hela rättegången. Utan deras vittnesmål kunde mycket väl åklagarnas linje ha segrat även här.

Efter konferensen upprättade Olle Nilsson och jag en mycket god kontakt, vi utbytte en några mail, och vi tog del av varandras respektive forskning. Jag kunde noggrant studera hela den bildserie som Olle visade upp vid rättegången och han uppskattade att lära sig en hel del om de konsekvenserna som kunde uppstå om DXP användes på ett felaktigt sätt. Jag besökte Olle på hans tjänsterum i Uppsala och vi hade en ordentlig genomgång av den rättsmedicinska forskningen som vi gjort. Jag vill citera några av de mail som vi sände till varandra.