PM av Birgitta Jonasson, skrivet för Rättsmedicinalverket

Del 34

I vårt arkiv har jag funnit två intressanta handlingar, dels det PM som Birgitta Jonasson skrev på uppdrag av Rättsmedicinalverket i september 1999 efter det att ett par våra artiklar publicerats – se 23.1 och 23.2 – dels en kopia av det brev som jag skrev till åklagaren Elin Blank om Dextropropoxifen (DXP) den 27 september 2004 – då hovrättsförhandlingarna nyligen satts igång. 

PM angående klassifikation av dödssätt vid självförvållad död, med särskild betoning på dödlig förgiftning. Av Birgitta Jonasson, leg psykolog, leg psykoterapeut med specialkompetens i diagnostik och behandling, doktorand på rättsmedicinska institutionen i Uppsala. På uppdrag av Rättsmedicinalverket, sept 1999.( här i kort sammanfattning) PM:et bestod av tre frågeställningar:

1. Har man på de olika instituten uttalade kriterier för när ett förgiftningsfall ska bedömas som självmord respektive olycksfall? I vilka fall väljer man klassificeringen ”oklart”? Finns någon systematiserad rutin vid undersökningen av den avlidnes intentioner? Hur ser den i sådana fall ut?

2. Hur skall man få till stånd en mer enhetlig bedömning mellan de olika distrikten och de enskilda läkarna?

3. Vilka hinder finns för närvarande för att en gemensam rutin ska kunna implementeras? 

Sammanfattning: Det finns flera skäl till att klassificeringen av dödssätt vi där förgiftning görs säkrare:

• De anhöriga drabbas hårt av dödsfallet, och det är angelägenhet att en så utförlig utredning som möjligt - runt den dödes avsikter finns - görs, som stryker rättsläkarens bedömning, framförallt vid suicid.

• Det är viktigt, att det så långt det är möjligt, framkommer om olyckshändelse eller suicid förelegat och att detta inte döljs i klassificeringen ”oklart”.

• Koden ”oklart” bör endast användas, när man trots utredning fortfarande inte kan avgöra om intention att dö förelegat. Risken är annars att klassifikation blir urvattnad och dess användning blir ett uttryck för tids-och resursbrist snarare än en brist på möjlig information.

• Suicidklassificering bär inte vara avhängig lokala skillnader eller den enskilde läkarens preferens för endera av klassifikationerna.

• Preventivt kliniskt arbete vilar på tillförsikt suicidstatistik, då suicidforskning ofta har statistiken som faktabas i större studier. Såväl under-som överrapportering av suicid och olycksfall, gör det svårt att göra prediktioner om olika slags gruppers behov av förebyggande insatser. 

Nya rutiner: Det finns många tänkbara lösningar på ett och samma problem. Utgångspunkten för den aktuella diskussionen är att en förändring av rådande rutiner ska ge större överenskommelse, när det gäller bedömning av dödssättet vid framför allt förgiftning.

Som framgår av ovan förda resonemang är det av stor vikt att frå-gan tas upp till ordentlig diskussion och att instituten tillsammans kommer fram till rutiner som är smidiga samtidigt som de säkrar kvaliteten, när det gäller klassificering av dödssätt vid förgiftning. PS. Jag har skannat av rapporten och sänt den till berörd polis och åklagare i Uppsala.